Djuren som kunde tala

Skriven av Emilie, 10 år från Varberg.

För många, många år sedan - långt, långt tillbaka - levde människor och djur mycket närmare varandra. De kunde till och med tala med varandra.
I de kalla, mörka länderna bar djuren huvor över huvudet, så som vi människor gör än idag, men när huvorna drogs tillbaka fick de människoansiktet, och djuren kunde skratta och prata och sjunga precis som vi. En gång var det två bröder som reste omkring under lång tid. Vart de än kom bjöd småväxta människor hem dem och visade stor gästfrihet. Men varje gång de skulle lämna ett ställe, bad man dem att de inte skulle vända sig om förrän de kommit en bit bort från huset. En gång kunde de inte låta bli att vända sig om och fick då se något underligt. Bakom dem syntes inget hus alls utan bara en bäverhydda vid en flod och två bävrar som simmade omkring. En annan gång såg de en sälfamilj glida fram genom vågorna. En av bröderna bodde ett tag i ett stort hus tillsammans med flera småväxta par och deras familjer. Han fick veta att husbonden snart skulle dö och sa därför ja till att gifta sig med husbondens enda dotter. Genast drog alla i huset ner sina huvor och förvandlades till olika fåglar. som flög runt kring det lyckliga brudparet, och sjöng för dem, var och en på sitt sätt. Men när den unge mannen såg på sin brud var hon alls ingen fågel utan en vuxen kvinna. Tillsammans gick de två ut i värden för att leva bland de djur de kände och höll så mycket av.