Månens barn

Skriven av Emmy, 12 år från Vaxholm.

nattvakten gick fram och tillbaka genom den smala gränden. han såg upp mot månen och den såg tillbaka på honom med runda kloka ögon. Nattvakten vinkade lite tafatt åt månen, han tyckte om månen den lyssnade alltid, men skvallrade aldrig. Han tyckte om månens barn också , stjärnorna. Han hade några favoriter som han givit namn åt. De var tre stycken: ljus, tyst och vän. den siste hade nattvakten lärt känna allra först till och med före månen. Den var hans enda vän, därav namnet.
Plötsligt, hörde nattvakten tysta snabba steg som kom närmare och närmare. han blockerade gränden för han trodde att den eventuella tjuven skulle komma springande dit. Men plötsligt nådde ljudet av steg sin högsta nivå och började sedan avlägsna sig. Nattvakten förstod med ens att "tjuven" hade tagit in på en anna gränd! Han satte av mot det håll stegen kom ifrån och han såg en gestalt som precis svängde av vid en krök. Nattvakten sprang och sprang och hela tiden kom han närmare tjuven som började bli uttröttad. Tillslut lyckades han grabba tag i honom. Tjuven hade en luva som skuggade ansiktet och han hade en säck som såg ut att vara fullproppad hängande över axeln. I mörkret kunde nattvakten inte se tjuvens ansikte så han fällde bort luvan och höjde sin fotogenlampa i höjd med hans ansikte.
Vid synen av tjuvens ansikte tappade han fullständigt hakan, något liknande hade han aldrig sett!
Det var en kvinna!
hon var mycket vacker. Hennes kropp var mager och hennes ansikte smalt oich hon hade vitt långt vågigt hår som var uppsatt bakom öronen. Hennes ögon var ljusgråa och glada men med en liten glimt av lidande. Hennes mun var bred och såg ut som om den ofta log.
- Åh snälla! bad hon. snälla ta inte fast mig! jag vill inte egentligen men jag måste! Ni kan ta allt dethär hon höll fram säcken. Det var full med mat och råg och överst låg några stearinljus.
Nu rann tårarna nerför hennes kinder medan hon berättade.
Min man har nyligen dött av en febersjukdom. Vi var en mycket fattig familj som klarade oss med nöd och näppe på hans lön. Och nu när han är död så kan vi inte försörja oss längre. Och ingen vill gifta sig med en sån fattig föräldrarlös kvinna som jag,så jag har inget annat val än attstjäla för min överlevnad.
Kvinnan såg bedjande upp på nattvakten. Han såg in i hennes ögon och han såg att vartenda ord hon sagt var sant.
-jag släpper dig, på ett vilkår! Att jag får veta ditt namn.
kvinnan log.
- Mona.
hon såg upp mot månen och stjärnorna en kort senkund och sedan vände hon på klacken och sprang lätt och blixtrande snabbt iväg och försvann utom synhåll bakom en husknut.

nattvakten såg henne aldrig mer...
(denhär berättelsen utspelar sig i en stad på medeltiden)