Bara en dröm

Skriven av Cecilia, 10 år från Kimito.

Jag var en vanlig tjej med brunt hår och blå ögon utan vänner. Jag var ensam på rasterna, förutom ibland då någons kompisar var borta eller på resa. Då dög jag, men jag var glad för att få vara med någon. Det fanns två vägar man kunde gå då jag gick hem. En genom byn vid affärerna som var kortast och en naturskön väg över ängen som var längre, men jag föredrog den. Jag knappade inte med telefonen som då jag gick genom byn utan njöt av utsikten och lät vinden rufsa till mitt hår. Så en vanlig dag efter skolan fick jag syn på någonting svart ute på ängen. En stor, vacker varelse stod där. Nu såg jag tydligt. En häst, uppe på den lilla kullen där jag lekt som liten. Där jag och min kille snackade medan han levde. Nu stod där en kolsvart mustanghingst soms man och svans fladdrade i vinden. Jag kunde knappt andast, så spänd var jag då. Man kunde inte se sig mätt på honom. Jag gick närmare och då jag var bara en bit ifrån honom försvann han iväg i den fullaste galopp man någonsin hade sett. Jag flög bakåt och ner på rumpan i gräset. Där satt jag alldeles förstummad och bara glodde. Just då kom en blond, vacker tjej fram ur ingenting. Hon var nästan genomskinlig, bärde vita kläder och hade klarblå ögon. Jag kunde inte sluta betrakta henne heller. Hon ropade någonting, och såg sedan på mig. Jag tappade andan. Jag var ju själv tjej men det hindrade inte mig från att tycka hon var omänskligt vacker.
- Tack så mycket Esmeralda. Kanske för jag inte är människa? sade hon med en ljuvlig röst som om hon läst mina tankar.
Jag läste dina tankar och jag vet ditt namn, sade hon sedan lika omänskligt. Jag fick ingenting fram. Snart kom även hästen fram. Den såg på mig innan flickan flög upp på den och hon såg på mig.
- Kom, rör vid Herkules mule och ta ett strå av hans man, ta sedan ett av mitt hår och resten vet du själv, sade hon och blåste ut en glittrande dimma som yrde runt mig så jag hostade. Jag reste mig och gick fram. Jag smekte hans mule, knyckte ett hårstrå av båda. Sedan försvann de, men då jag tittade upp kunde jag se en häst och en människa springa över en äng av moln. Jag knyckte snabbt ett mitt hårstrå och gjorde en fläta av blont, brunt och svart.
- Magins fläta... viskade jag och vinden tjöt, ett högt och otroligt ja, det är det innan jag föll till marken. En timme senare kom min mamma som hette Sara och satte handen på min panna.
- Är du okey, Esmeralda? frågade hon och jag blinkade trött.
- Jaaa... viskade jag och hon strök mitt hår bort från ögonen. Hon tog upp en brun, svart och blond fläta.
- Detta är vadå? frågade hon. Jag bara stirrade. Jodå, nu visste jag. Allting hade varit en dröm. Jag hade en kolsvart häst som jag fått igår som var utan namn, och såg varje dag samma bästa vän i skolan, precis lik tjejen i drömmen... Fast mer mänsklig.
- Magins fläta, fick jag bara fram och såg en svart häst och en blond tjej dra över ängen. Nu visste jag i alla fall ett namn åt min häst. Herkules.