Olyckan

Skriven av Anonym, 13 år.

Jag satte mig på sängkanten och började gråta. Varför hände detta mig?
Kanske var det så att jag var den utvalde.., ja, så var det nog.
Plötsligt knackade det lätt på sjukhusdörren och jag hoppade kvickt ner under täcket igen.
Det var Lars, mammas nya pojkvän, som jag verkligen avskydde.
- Mår du bra, Elina?
- Inte så värst.., svarade jag och svalde gråten. Hur är det med mamma?
- Bara bra, svarade Lars och tittade ut genom fönstret som vätte ut mot gatan och långt därborta kunde man se en skymt av Spökhuset. Hon kommer nog kunna gå om en månad, sa doktorn till oss.
- Jaså? sa jag och fångade Lars uppmärksamhet med ett harkel. Jag önskar att jag inte drog iväg henne på den där fåniga loppmarknaden..
- Äsch, det var ju inte ditt fel.., sa Lars och hans sorgsna, stora bruna ögon såg in i mina ljusblåa ögon. Ni skulle ändå ha åkt in i den där bussen.
- Nej.., sa jag kort. Inte om jag inte skulle ha tvingat med mamma. Om jag inte skulle ha tvingat henne så skulle vi inte legat här nu.
Just det.. Jag minns tillbaka på vad som hände iförrgår.
Vi skulle till en loppmarknad och kolla på bebiskläder till min lillasyster, Lovisa, som fyller ett år snart, men tyvärr blev det inte av.
Vi, just vi, hade oturen med att köra rätt ut i den fullpackade trafiken och krocka med en stor turistbuss.
Bussen klarade sig någorlunda bra, men tyvärr så blev både jag och mamma alldeles ihopklämda av framhuven på våran bil. Just nu är jag livrädd ifall mamma blir förlamad från midjan och neråt..
- Mm, du har rätt.., sa Lars helt plötsligt. Men fortfarande är det inte ditt fel, Elina!
- Jooo.., sa jag trotsigt. Det är visst mitt fel, Lars.. Snälla, Lars, gå härifrån nu. Jag ska sova.
- Okej, ropa på mig ifall det är något bara! sa Lars och försvann ut i korridoren.
Jag visste vart han tog vägen. Antingen gick han till Lovisa, korvkoisken eller till mamma.
"Okej, ropa på mig ifall det är något bara!" De orden lät som ett ekande ljud i mina öron. En smått klingande skånsk dialekt uttalade de lätta orden.
Allt längre bort hördes allt slammer från sjukhusets olika rum och snart tonade allting bort i ett mörker.
Jag hade somnat in föralltid, och jag såg mamma, men jag kunde inte skrika åt henne eller röra henne..
Mamma försvann bort i ingenting.