Förlorat ben

Skriven av Emilie Äärlaht, 10 år från Fjärås.

Flera sprang runt mig. Jag låg liggande på marken och skrek. Skrek så att hela skolan börja darra. Sandra sprang till mig med skolsyster i täten.
"Lugna dig, Isa" sa skolsyster Hanny givmilt.
Lugna mig? Jag kan inte lugna mig när jag har just vridit om hela benet! Sen stack mig något, och jag låg där sovande.

Nästa dag vaknade jag äntligen. Men jag vaknade upp hemma i min soffa. En filt var över mina ben. Jag kände när jag rörde högra benet, men ingenting kändes på det vänstra. Jag drog bort filten lite och kollade. Det var en hemsk syn. Så hemsk att jag börja skrika. Jag drog över filten igen. Sen svepte jag blicken runt mig. Jag såg samma vanliga television, samma vanliga vardagsbord, samma vanliga fåtöljer. Men en rullstol, det hade jag ingen aning om. Jag kollade sedan igen under filten. Mitt vänstra ben var borta! Där benet skulle sitta, där är det nu bara skinn med ett ärr. Jag mindes inte heller vad som hände. Den där sprutan måste ha raderat mitt minne.
Jag satte mig upp och sträckte mig fram mot vardagsbordet. Jag tog tag i kanten, och ställde mig upp på ett ben. Jag försökte hoppa till köket för att ta lite saft, men när jag var halvvägs så snubblade jag över Mattias leksak. Jag skrek. Smärtan kom. Då kom min syster Tara in springande och körde rullstolen mot mig.
"Isabella Kimberly Ljung!" utbrast Tara och lyfte mig upp till rullstolen. "Du har just förlorat ett ben! Du ska inte gå runt och hoppa hela tiden, för då kan du förlora andra benet genom utmattning!"
Tara lät väldigt bestämd, så jag gav bara ifrån mig ett snyft och ett nickande.
"Förlåt mig för att jag är så sträng, men jag gör läxorna" tvivlade Tara. "Du kan få lite glass och titta på television. Men du får inte ha datorn i knät mera, med ett för varmt ben så kan du vara utan"
Tara var riktigt allvarlig. Och såklart att hon måste göra läxorna, det är snart sommarlov och Tara ska gå ur gymnasiet och sen börja på collage. För mig så var det flera år kvar, eftersom jag bara är 8 år. För Mattias är det bara ett år tills första ring, för Hilda är det tre år till första ring och Pede är det nio år. Ja, mamma råka ha en hobby, fast Pede var det sista barnet innan hon dog. Nu är det bara jag, Tara, Mattias, Hilda, Pede och pappa.

Efter att kollat på television så ville jag bara sova igen. Glassen gjorde mig så trött. Jag la mig ner på soffan och somna.