Min önskan

Skriven av Lina, 12 år från Billdal.

Det var en tidig mondagsmorgon i November. Julia satt vid matbordet i deras lilla stuga uppe i skogen. Mamma hade redan åkt till jobbet, men Rob var fortfarande hemma. Det knakade i golvet när han gick omkring och ropade saker som: "Har du sett mina svarta brallor, Jullie?". Rod var alltid punktlig och allt var tvunget att följas upp till varje skyhög förväntning. Men nu gick frukosten till övertid och Julia slängde i sig de sista cherioosen som simmade omkring i mjölken. Hennes röda, tjocka hår lade sig ivägen för hennes syn och hon viftade undan det med handen i en snabb rörelse. När Julia gick upp för trappan hängde det tavlor på hela hennes familj på. Julia drog ut byrolådan med hennes T-shirts i. Det var inget som stack ut eller något, men det var Julias tröjor.
"Jullie?", viskade Marilyn till henne. Julia blev rädd och pep till(innan hon visste vem det var som viskade).
"Åhh, Marlie!", suckade Julia och slet åt sig en röd, långarmad tröja.
Marilyn, eller Marlie som de kallade henne, skrattade högt.
"Du blev rädd, Jullie!", skratade hennes yngre syster. Då kunde Jullie inte låta bli att bli smittad av Marlies glada humör.

Skolbussen var tyst. Den rullade in på skolans trista och slitna parkering. Där väntade som vanligt Sandra som bodde ca hundra meter från skolan. Hennes runda ansikte sken upp och hon skyndade fram med glasögonen på sned och luggen stickandes i ögonen.
"Hej!", fnissade hon jäktande. Julia undrade vad som hade hänt nu, eftersom att hon inte hade sett Sandras ansikte så upplyst på länge efter hennes mammas död.
"Vad har hänt?", viskade Julia lika upphettsat hon. Sandra knep ihop ena ögat och tryckte ut dessa ord ur munnen: Jag blev ihop med Charlie igår!
Orden sjönk sakta in i hennes huvud. Men Julia försökte hålla dem ute. Men det gick inte. Hennes ögon fylldes med tårar. ¨
"Vad kul... Antar jag...", var det enda hon kunde säga(knappt). Det blev så fel! I vanliga fall skulle Julia skrika: 'Gud vad kuuuuul, Sandra!", och sedan inte kunna andas av poppande, glada känslor för Sandras ord och sedan planera deras första dejt eller något! Men det gick inte! Eftersom att Julia hade vart kär i Charlie sedan ettan... Han var perfekt. Han var söt, snäll, snygg, perfekt, hennes, prins Charming, och återigen hennes Charlie... Men nu hade hennes bästa vän tagit honom ifrån henne...!
"Fan, Sandra!", tänkte hon medan hon tryckte sig förbi Sandras förvånade ansikte.

Men ingenting kunde vara så bra som att älska Charlie.
Julia älskar honom, oavsett om Sandra tog honom ifrån henne.
Det bästa var att Charlie var hennes prins Charming.