Stall Norrsken-Den magiska elden

Skriven av Rebecka, 10 år från Rådmansö.

En sommar dag fanns det en tjej som hette Andrea. Dom skulle flytta till Norrland.
Andrea hade en häst som hette Avalanche.
Han var jätte stor och snäll.
När Andrea och familjen var framme så var klockan 9.00 .
Andrea skulle gå till sin nya skola själv.
Hon gick och tillslut var hon framme.
Hon knackade på och fröken öppnade.
-Hej , är det du som är Andrea? Sa fröken.
-Hej , ja det är jag. Sa Andrea tyst.
-Du får sitta längst bak vid Emma, sa fröken. Andrea svarade inte utan bara gick.
Emma och Andrea hälsade på varandra men Andrea kände att det inte var hennes typ. Andrea såg att det satt en blondhårig tjej längst borta vid fönstret. Hon verkade vara snäll tänkte Andrea.
-Vem är det där? Frågade Andrea och pekade på den blonda tjejen.
-Det är Åse, sa Emma.
-Hon verkar vara snäll, sa Andrea.
-Nej! Hon är as skum!
-Okej, sa Andrea.
Men Andrea struntade i det. Hon gick endå fram och pratade.
-Hej, sa Andrea tyst.
-Heej, sa Åse.
-Jag är ny här, sa Andrea.
-Ja, jag vet, sa Åse snällt och välkomnade henne.
När lektionen var slut så hörde Andrea att Åse pratade med några ute i korridoren. Andrea gick fram till dom och hon sa väldigt tyst hej.
– Hej, sa en brunhårig tjej. Jag heter Vera och jag har en häst som heter Murex i stallet Norrsken.
–Va? Sa Andrea.
–Ja vad? Sa Vera förvånat.
–Jag har också en häst där, han heter Avalanche, sa Andrea.
–Va?! Har du en häst i Stall Norrsken? Sa en kille som tydligen hette Jocke.
–Ja, det har jag.
–Jag med! Sa Åse och Jocke.
–Ska vi rida ut sen? Frågade Vera.
–Okej, sa alla och när skolan var slut så gick alla direkt till stallet. Jocke gick till sin häst Hot Flame, Åse till Västanvind och Vera till Murex.
Vi ryktade snabbt, sadlade och tränsade.
När alla var klara red vi utoch när vi kom en bit så hörde vi sånger och knaster av brasor.
Dom galloperade snabbt dit.
-Det är mormor och samerna, sa Åse.
-Ja gud va roligt! Sa Jocke.
-Bläblä, sa Åse.
-Men sluta tjafsa! Sa Åses mormor som nyss kom. Kom med mig, sa hon. Alla red efter Åses mormor och när dom kom fram så satt dom sig i en liten bod. Hästarna stod ute och åt medans.
-Åse, titta här, sa mormorn.
Åses mormor visade Åse ett halsband som Åses bror hade innan han hade dött. Åse började gråta. Åse satt på sig halsbandet men då började marken skaka. Hästarna stegrade. Alla blev rädda.
-Ni måste ge er av! Sa Åses mormor.
-Men du då? Skrek Åse.
-Jag klarar mig!
Åse, Vera, Jocke och Andrea galloperade fram tills dom såg att det var fullt med svartklädda människor.
-Ska vi strida? Sa Jocke.
-Nej! Är du galen! Sa Åse.
-Jag tänker! Sa Jocke och red fram och stred.
Sen red Andrea också in och sen Vera.
Men Åse stod kvar en stund men sen red hon in. Alla stred mot alla! Men när Åse skulle strida mot en kille så stannade båda.
Killen tittade noga på Åse och då tog han av masken.
-Oh! Sa Åse.
-Å-åse? Sa killen.
-Andreas? Sa Åse och började gråta.
-Hej Åse, sa Andreas. Andreas var Åses bror som hade dött.
-Va? Hur kan du vara här? Sa Åse.
-Du har på dig mitt halsband, sa Andreas. Jag kom för att hämta det. Andreas tog av halsbandet som Åse hade på sig, och tog på sig det.
-Nej! Du får inte gå! Sa Åse sorgset.
-Jag måste, sa Andreas.
-Men!Men! Lova att titta på mig varenda dag!
-Jag lovar!, sa Andreas.
Dom kramade varandra och grät. Dom döda gav sig av och alla flög bort. Åse grät mycket.
-Är du okej? Frågade Andrea.
-Jadå, sa Åse.
-Vi måste nog rida hem nu, sa Vera.
-Ja, våra föräldrar är säkert oroliga.
Alla red hem och när dom kom till stallet var alla föräldrar helt oroliga.
-Var har ni varit?! Skrek alla föräldrar.
-Det är en lång historia.

SLUT!