hur kunde han?

Skriven av Elvira Axén, 13 år från Uppsala.

”kom igen Heyli! Jag är ledsen! Sluta gråta nu, Snälla!” Wilbur höll mig hårt och jag kunde knappt trycka ifrån längre. Jag hade gråtit ut alla mina krafter så jag ville bara lägga mig ned och vakna från den här mardrömmen.
Hur kunde han göra så mot mig? Hur kunde han! Jag visste inte hur han kunde vara så grym, men jag visste att alla de vackra ord han sagt till mig var en bluff.
Wilbur försökte lugna mig men mina tårar fortsatte omedvetet att rinna ner längs mina kinder. Wilbur släppte taget om min midja och lade sina händer mot mina kinder och försökte få mig att se honom i ögonen. Jag kunde inte förmå mig själv att se honom i ögonen någonsin mer efter det han hade gjort, så jag försökte istället att få loss mig själv. Jag lyckades slingra mig loss och vände så fort jag kunde och sprang mot dörren
”heyli, vänta!” hörde jag honom ropa efter mig, men jag ville aldrig någonsin se honom igen… inte just nu.
Ute regnade det, och jag struntade i att nästan alla blickar kastades mot mig. Jag ville inte riskera att han skulle följa efter mig så jag började springa mot macken och sen skulle jag ta en genväg genom skogen som bara jag kände till.

När jag vara hemma så märkte jag att jag hade fått tre sms från min kompis, Rachel.
Sms nr 1:
Hej  Hur är det gumman? Du såg ledsen ut på väg hem, Har Wilbur varit jobbig igen?

Sms nr 2:
Hallå!? Du har inte sms:at på typ 15 minuter var är du? 

Sms nr 3:
Men gumman, jag såg dig precis springa hem från Wilbur, och du såg helt förstörd ut! Vad har hänt?

Jag knappade upp ett svar på mobilen och ljudet från knapparna från min nya mörklila mobil kände lugnande.

Svar:
Hej gumman, förlåt för att jag inte svarade på dina tidigare sms:s så jag gör det nu…
Inte så bra för tillfället, har ont i huvudet efter att springa i iskallt regn. Ja tyvärr och den här gången så har han verkligen gått över gränden! Jag är hemma just nu och fryser häcken av mig. Wilbur har varit helt dum i huvudet och gjort så att jag nästan slog ned honom… haha.

Jag skickade sms:et och la mig i sängen med en massa filtar och med kläderna på. Jag var just på väg att somna när jag fick ett till sms, från Wilbur. Jag tvekade innan jag öppnade sms:et och läste det.

Snälla Heyli, försök förstå! Jag visste inte vad jag höll på med.

Mer än så stog det inte, och jag visste att han förväntade sig att jag skulle be om förlåtelse och sen skulle vi bli sams igen som vanligt. Men den här gången har han verkligen ställt till det! Han kunde inte ana hur mycket av mitt hjärta som var trasigt, allt!
Jag suckade och lade sedan ner mobilen på nattduksbordet med en smäll, suckade ännu en gång och vände på mig innanför täcket så att jag låg med ansiktet mot väggen. Några nya tårar började bränna inom mina ögonlock och de lyckade komma ut. Tårarna rann ner längs min näsa och droppade sedan ned på kudden.

Idag kommer allt vara bra, tänkte jag hoppfullt när jag vaknade nästa morgon, för allt jag ville göra nu var att begrava mig själv i Wilburs famn och kyssa honom överallt i ansiktet. Jag ville smeka hans kolsvarta hår och jag ville se hans mörkbruna ögon igen, och jag ville känna hans läppar mot mina och jag ville höra hans röst säga mitt namn igen.
Jag drog på mig min vita t-shirt och satte på mig ett par vanliga mörkblå jeans. När jag precis skulle ta på mig ett par svarta strumpor, så hörde jag att mamma ropade på mig. Jag borstade snabbt ut håret och sprang mot dörren. När jag kom ned så hade satt Rachel på en köksstol och småpratade med mamma som stod och sköljde ur en kopp.
”hej Rachel” sa jag när gick mot bordet för att ta en macka.
”Hej Heyli, vi skulle gå tillsammans till skolan idag minns du väll” Sa hon och blinkade mot mig. Jag fattade snabbt.
”Juste, jag ska bara äta frukost först” Jag kastade en blick mot klockan som var fem i sju. Jag sköljde ned den sista biten av min macka med en klunk O’boy reste mig upp så fort jag svalde.

”Nå…” sa Rachel frågande när vi var halvvägs till skolan.
”Nå, vadå” jag försökte låtsas som om jag inte visste vad hon pratade om, men jag lyckades inte så bra.
”spela inte dum! Vad gjorde Wilbur med dig?”
jag tvekade en stund men sen svarade jag
”Han… han har…” jag gjorde en paus för jag kände hur det började bränna under mina ögonlock. ”Han har bara låtsas gilla mig… för han hade slagit vad med sina kompisar om att han kunde få mig att gilla honom inom tio dagar så skulle han få 700 kronor!”
Rachel stannade och såg rakt på mig. Hennes mun var vidöppen och hon blinkade nästan inte. Rachel försökte komma på något att säga men det enda hon fick fram var ett tyst mummel.
”Jävla skitunge” fick hon tillslut fram. ”Åh om jag hade varit där då skulle han att få smaka på det här… och det här!” Rachel slog i luften och låtsades sparka någon i skrevet. Jag småskrattade lite och sen fortsatte vi gå mot skolan.

Wilbur var inte i skolan den dagen och det fick mig att han kanske inte ljög igår. Kanske han hade talat sanning.
Efter som att Wilbur inte var i skolan så längtade jag hem, och då flög dagen förbi. Innan jag visste ordet av så var dagens sista lektion slut.
Rachel skulle åka buss hem till sin pappa som bodde utanför staden, så jag fick gå hem själv. Det var tur efter som att jag ville gå hem till Wilbur och se om han kanske ville bli sams igen. När jag precis skulle gå runt hörnet så hörde jag en bekant röst, det var Wilbur! Jag blev så lycklig när jag såg hans ansikte igen och att han sprang rakt emot mig gjorde det såklart mycket bättre. När han kom fram mot mig så kastade han sig över mig och kramade mig hårt. Jag tvekade innan jag kramade tillbaka.
”kan du någonsin förlåta mig för att jag var så dum, Heyli?” Han såg mig rakt i ögonen och han såg nästan gråtfärdig ut. Jag log och pussade honom på kinden.
”klart jag gör”

Slut