NESSIE

Det här är nog världens mest berömda monster-mysterium. Den skotska sjön Loch Ness har varit omtalad i århundraden och under1900-talet blev platsen berömd som en hemvist för gåtfulla långhalsade varelser som då och då skymtade i sjön. Det har tagits fotografier, filmer och mätningar med ekolod som tycks visa vidundren. Trots många försök att avslöja mysteriet som bluff eller inbillning lever det vidare.

Klicka på kartan för större bild

De första historierna
Historierna om sjöns vidunder går mycket långt tillbaka i tiden. Forntida myter berättar om Kelpien, ett hästlikt vidunder med magiska krafter. Stenristningar som är över 1500 år gamla visar bilder av ett märkligt djur. Druider, häxor och trollkarlar samlades vid sjön för att utföra sina riter och även idag dyker moderna häxor upp för att tillbe monstret och suga åt sig sjöns magiska kraft.

Den äldsta nedtecknade historien går tillbaka till omkring år 656 e Kr, då det Irländska helgonet Sankt Columba besökte sjön. Han befallde sin tjänare att simma över vattnet för att hämta en båt på den motsatta stranden. Då den simmande mannen nått en bit ut i sjön överraskades han av ett drakliknande vidunder, som uppvisade alla tecken på att vilja sluka honom. Men Columba gjorde korstecknet och tilltalade monstret med orden: "I Guds namn! Våga inte närma dig eller röra den mannen. Fort, försvinn…" Odjuret lydde snällt och dök tillbaka ner i djupet. Sedan den dagen har varelserna i Loch Ness aldrig skadat någon människa, berättar legenden.
Nästa nedtecknade historia om Loch Ness-odjuret kommer från 1527. Den är betydligt ruskigare och berättar om hur ett midsommarfirande vid sjöns strand avbröts av att ett vidunder dök upp ur sjön och slog ihjäl tre vuxna karlar. Efter detta dåd drog det sig tillbaka ner i sjön igen.

Monstret i modern tid
Länge låg Loch Ness ganska isolerad, nedsänkt som den är mellan höga berg. Det var nästan bara de som bodde kring sjön som berättade historier om monstret. Men det blev ändring på det då en motorväg byggdes längs sjöns norra strand 1933. Samma år den 2 maj såg Inverness-bon John Mackay och hans hustru ett stort föremål som plötsligt höjde sig ur sjön. Mackay liknade det vid en "valrygg" och var säker på att det var ett levande väsen. När en lokaltidning skrev om händelsen fick de snart in en mängd brev från människor som också sade sig ha sett ett stort djur röra sig i sjön. På kort tid dammades de gamla legenderna av och medierna började tala om en sensation; monstret i Loch Ness var ingen myt trots allt.

Monstret fastnar på bild?
Den 12 november 1933 tog fabriksarbetaren Hugh Gray vad som verkar vara det första fotografiet av odjuret. Där floden Foyers rinner ut i Loch Ness knäppte Gray fem bilder av något som plaskar omkring i vattnet. Han själv menar att det var ett långhalsat djur, men bilderna är så suddiga att det inte går att urskilja vad som finns i vattnet. Exakt en månad senare fastnade monstret också på film. Regissören Malcolm Irvine filmade två skådespelare i en båt på Loch Ness då något som liknade en svart stock susade förbi i kameran och orsakade svallvågor som gungade skådespelarnas båt. Tidningarna spekulerade i vad all denna monsteraktivitet berodde på. Det talades om att vidundret störts av sprängningarna i bergen under vägbygget och på så sätt lockats fram ur sin urtidsslummer. Ingen verkade ifrågasätta möjligheten att de flesta av observationerna kunde vara rena påhitt.

Ett nära möte
Den 5 januari 1934 var veterinärstudenten Arthur Grant på hem på sin motorcykel. Då han rundar en kurva får han plötsligt se en jättelik skugga som glider ner på vägen framför honom. Det är ett stort gråbrunt djur, med klumpig kropp, lång hals med litet huvud och fyra simfötter. Sakta och mödosamt kravlar djuret vidare ned mot Loch Ness. Grant skyndar sig hemåt så fort han kan och gör en skiss av synen, som snart dyker upp i tidningarna. Man anmärker att varelsen liknar ett förhistoriskt djur, närmare bestämt den havslevande reptilen plesiosaurus.

Den mest berömda bilden I april 1934 fick tidningen Daily Mail ett fotografi som tycktes visa Loch Ness-odjuret i en knivskarp siluett. Kortet var inskickat av londonkirurgen R K Wilson, som påstod att han under en semester kört längs sjön och plötsligt fått se ett jättedjur dyka upp i vattnet cirka 300 meter från honom. Han fick snabbt fram sin lådkamera och lyckades knäppa ett par bilder av djuret innan det dök igen (den andra bilden är av mycket dålig kvalitet och visas nästan aldrig upp).

Bilden vållade snart debatt –antingen var den en otrolig bluff eller en otrolig sensation. Skeptikerna menade att Wilson fotograferat en trädrot eller en dykande utter (med svansen över vattnet). Sanningen visade sig vare mer invecklad än så. 1994 hävdade två mysterie-undersökare att de fått reda på hur fotot tagits. En vän till Wilson, Christian Spurling, ska ha berättat att han hjälpt kamraten bygga ett modellmonster genom att fästa en hals byggd av plastiskt trä vid en gammal leksaksubåt. Andra efterforskare menade att den historien i sig kunde vara en bluff. Det fanns ju trots allt inget modellmonster kvar som kunde bevisa att fotot tagits på det viset. Oavsett hur bilden kom till tror idag de flesta som forskar i ämnet att fotot visar någon sorts modell som är betydligt mindre än det jättedjur som Wilson säger sig ha sett.

Första expeditionen
Sir Edward Mountain var i alla fall övertygad om att monstret fanns någonstans i sjön och organiserade under sommaren 1934 en fotoexpedition till Loch Ness. Han betalade 20 arbetslösa karlar att bevaka sjön med kikare och kameror och antydde att mer pengar väntade den som kunde bevisa att odjuret existerade. Nu är väl detta knappast det bästa sättet att försöka lösa ett mysterium på. Det togs flera bilder, några av dem på plaskande djur längs sjöns stränder och andra på flytande naturliga och kanske hemmagjorda föremål. Alla var naturligtvis ivriga att ta den mest sensationella bilden av Loch Ness-odjuret. Expeditionen blev alltså ingen vetenskaplig framgång, men var den första i sitt slag. Flera följde på den.

Odjuret tar en paus
Naturforskarna trodde aldrig att historierna om monstret i den skotska bergssjön var något annat än sagor och när andra världskriget bröt ut glömdes odjuret bort. Den 14 juli 1951 tog skogsarbetaren Lachlan Stuart en bild av tre pucklar som sticker upp ur Loch Ness´ vatten. Bilden blev förstasidesstoff runt om i världen, men förmodas också den vara en bluff. Det har på senare år visat sig att platsen där pucklarna syns har mycket grunt vatten och kan knappast visa ett simmande jättedjur. Men det hände fler otroliga saker. Den 29 september 1952 omkom sir John Lee Cobb när han försökte sätta hastighetsrekord på Loch Ness med sin racerbåt. Trots att sjön rensats på flytande skräp kolliderade sir John med något och voltade med båten. Flera åskådare berättade att han krockat med något mörkt "puckelliknande".

En omtalad film
Den 23 april 1960 råkade flygingenjören Tim Dinsdale filma ett föremål som rörde sig i sick-sack över sjön. Den inspelade sekvensen varar i hela fyra minuter och visar tydligt ett runt, mörkt föremål som i maklig takt irrar runt i vattnet. En analys av filmen som gjordes då kunde inte avslöja någon bluff eller känd förklaring till föremålet i sjön. Dinsdale blev förälskad i sitt mysterium, sade upp sig från sitt jobb och bosatte sig vid Loch Ness för att på heltid bevaka platsen. 1962 var han med och bildade "The Loch Ness Phenomena Investigation Bureau", som hade till uppgift att undersöka och försöka lösa mysteriet. Då Dinsdale avled 1987 hade han deltagit i 56 expeditioner till sjön, många av dem utförda på egen hand. Han menade att han åtminstone två gånger till såg en främmande varelse i sjön. Dinsdales film har ofta tagits som ett bevis på att det finns något stort okänt djur i Loch Ness, eftersom den inte tycks vara förfalskad på något sätt. Men inte ens det betyder att det faktiskt är odjuret vi ser. Dinsdale kan mycket väl ha råkat filma något som han inte har kunnat identifiera, till exempel en mindre båt med utombordare. En intressant detalj som skulle motsäga detta är att föremålet tycks försvinna under vattnet några korta ögonblick.

Turisternas favorit
Under slutet av 1960-talet och under 1970-talet växte Loch Ness-mysteriet till sig ordentligt. Den ena mer eller mindre seriösa expeditionen avlöste den andra och tidningar och TV rapporterade om varenda verklig eller påstådd observation. En hel turistindustri växte upp kring odjuret som nu fått det charmiga namnet "Nessie". Den en gång avlägsna skotska sjön hade blivit ett populärt turistmål. 1968 scannade en grupp forskare från universitetet i Birmingham av sjön med ekolod och registrerade två stora objekt som rörde sig snabbt fram i djupet. 1969 dök amerikanen Dan Taylor upp med sin miniubåt Viperfish, för att försöka söva monstret med bedövningspilar. Men när han bara sjunkit några meter ner i det torvfyllda vattnet försvann all sikt och han fick skamsen bege sig hem.

Sensationella undervattensbilder
1972 och1975 besökte dr Robert Rines Loch Ness med sina expeditioner. Han lät sänka ned en undervattenskamera i sjön, som tog närmre 2000 bilder på det dunkla djupet. Tolv av dessa tycktes visa ett märkligt föremål som är förvånansvärt likt den allmänna uppfattningen av hur Nessie ser ut. På en bild från 1972 syns tydligt en paddelliknande fena, medan en annan från 1975 visar en lång hals med kropp. På ett foto från samma år ser man till och med vad som verkar vara en närbild av odjurets huvud, då det med öppen mun ryggar tillbaka för kamerans blixt. Naturligtvis gjorde bilderna sensation världen över. Det verkade som om det slutgiltiga beviset på att Nessie existerar äntligen fanns här. Naturvetaren sir Peter Scott gav till och med odjuret ett vetenskapligt namn: Nessiteras rhombopteryx. Några journalister hade roligt åt detta och kom på att om man kastade om bokstäverna bildade namnet meningen "Monster hoax by Sir Peter S" ("Monster-bluff av sir Peter S").

Robert Rines blev snart anklagad för att med datorer ha manipulerat upp de annars suddiga bilderna. Fenan, till exempel, skulle då bara vara ett resultat av skicklig bildredigering. Men Rines vidhöll att han inte på något sätt försökt förfalska innehållet i bilderna. Det har också påpekats att Nessies "huvud" på den andra berömda bilden också skulle kunna vara en trädrot eller ett rostigt motorblock. Faktum är att sjön är full av sjunkna båtar, träd och annat skräp. 1970 gjordes filmen "Sherlock Holmes: Privatögat privat", där mästerdetektiven försöker lösa Loch Ness-mysteriet. Monstret visar sig vara en miniubåt med odjurs-chassi som brittiska staten testkör i sjön. Inför inspelningen byggde man en Nessie-modell i naturlig storlek, men då man testade den i Loch Ness sjönk den och ligger kvar någonstans på bottnen. Vem vet om den också har fastnat på bild.
Finns det några monster på Robert Rines bilder? Det beror på hur man tittar på dem. Om man vrider bilderna liknar de knappast några djur längre. På några av bilderna syns former som inte kan liknas vid någonting. Det kan vara en vattenvirvel som fångats av kamerans blixt, en skugga eller en sten.

Inget mysterium?
Det har gjorts flera mer eller mindre bra expeditioner till Loch Ness. Några menar att de fått bevis för att Nessie finns, medan andra hävdar motsatsen.
2003 gjorde brittiska TV-kanalen BBC1 en dokumentär där man verkligen undersökte Loch Ness i jakt på mystiska djur. Man använde 600 ekolod och satelitnavigering för att söka igenom varje skrymsle av sjön. Inga monster dök upp. En stolpe höjdes ur vattnet framför en grupp turister för att se vad reaktionerna blev. Då personerna ombads rita vad de såg gjorde många en skiss av en hals med huvud. Med detta ville BBC1 visa att folk ser vad de vill se. Vilket nog kan vara sant. Emellertid hade TV-programmet knappt hunnit sändas förrän en grupp människor rapporterade ett stort simmande föremål i sjön. Av och till dyker också stora, snabba föremål upp på fiskebåtarnas ekolod. Mysteriet lever alltså vidare.

Plesiosaurieteorin
Den mest populära teorin är att Nessie är en plesiosaurus, eller åtminstone en ättling till en sådan. Plesiosaurierna var storvuxna havslevande reptiler som existerade samtidigt som dinosaurierna. En grupp av dessa djur ska ha blivit instängda i sjön då havsnivån sjunkit och alltså blivit kvar. Trots att sjön är rik på lax skulle det inte vara möjligt för en liten grupp djur att kunna överleva i flera miljoner år.

Plesiosaurius (5 m) var en snabb jägare. Precis som nutida sälar kunde den gå upp på land.

Då och då dyker det upp havslevande däggdjur i Loch Ness, som sälar och havsuttrar. Enda förklaringen är att de tagit sig in via Kaledoniakanalen. Det intressanta är att det finns rapporter om långa halsar och storvuxna djur som siktats i kanalen också, liksom i havet utanför den. Därför har en speciell teori formats av forskare som väljer att tro på plesiosaurie-teorin: Djuren som ibland ses i Loch Ness lever egentligen i havet, men de går in i sjön för att föda sina ungar då det är gott om lax. Då finns det mycket mat för ungarna och de får en bra start i uppväxten. Sedan går familjen ut i havet igen. Detta skulle förklara varför sjön ibland är tom på odjur. Det verkar också finnas undervattensgrottor som brukar omtalas som gömställen för Nessie och hennes släkt.

1. Pucklar med fettreserver 2. Lång hals 3. "Snorklar" som sitter ihop med bihålorna 4. Svans med fettreserv 5. Paddel-lika fenor

Då man ställer samman en bild av alla ögonvittnesbeskrivningar, får man fram ett djur som liknar plesiosauren, men som inte är indentiskt. Kroppen verkar tyngre, med stora pucklar på ryggen som skulle kunna vara fettreserver. Svansen är längre och tjockare än på plesiosaurerna –kanske också en fettreserv. Fenorna verka vara bättre skapta att gå på land eller sjöbottnen med. På huvudet sitter två små horn, vilket egentligen skulle kunna vara näsborrarna; alltså ett par "snorklar" kopplade direkt till bihålorna. Den bilden visar inte ett strömlinjeformat djur skapt för att susa fram i havet, utan ett långsammare djur anpassat för stillsammare, kallare vatten.

Andra teorier
Andra djur som det talats om är tumlare, fiskar av arten stör, stora sälar och till och med en jättelik okänd art av havssnigel. De flesta forskare tror ändå att monstermysteriet har sin grund i helt naturliga fenomenen. Det finns gott om strömmar i Loch Ness som ger upphov till märkliga vågor och vattenrörelser på ytan. Det är möjligt att det också finns gas som tränger upp från bottnen och rör om i vattnet. Framför allt är sjön proppfull med skräp. Det är märkligt hur strömmarna kan lyfta ganska tunga föremål och höja dem ovanför ytan. Man har tagit bilder på "simmande" träd, cyklar och vad som verkar vara kofångaren från en bil!

Plastmonstret anfaller i "The Loch Ness Horror"

Nessiemani
Framför allt har populärkulturen gjort Loch Ness-odjuret till vad det är. Nessie är ett viktigt inslag i den skotska turismen och drar in mycket pengar via monsterdockor, monstervykort, monsterhanddukar, med mera. 1980 blev Nessie fridlyst. Loch Ness har dykt upp i en mängd filmer och TV-program från Scooby Doo till science fiction-serien Dr Who (där monstret visar sig vara utomjordiskt). En av de allra rysligaste filmerna på grund av sin uselhet är tveklöst "The Loch Ness Horror" (1981) och den kanske allra lättsammaste är den romantiska komedin "Loch Ness" (1996) med riktigt välgjorda odjur. "Beneath Loch Ness" (2002) visar hur man inte ska göra en film på ämnet –den är inspelad runt Lake Castaik i soliga Kalifornien och har gräsliga dataanimerade sjöodjur.