Klicka här för en talversion av Unga Faktas hemsida. Låt datorn läsa upp texter och innehåll för dig!

Till Unga Faktas startsida




















Varför gjorde jag det?

Skriven av Jennifer, 14 år från Västerås.

Om jag inte hade varit så korkad hade hon varit här med mig nu. Vi hade fortfarande varit bästa vänner och jag hade fortfarande varit lycklig. Varför gjorde jag det? Jag kan verkligen inte förstå varför jag, skolans raraste lilla tjej, kunde göra något så förskräckligt. Men det värsta var inte bara att jag faktiskt gjorde något så hemskt, utan att jag inte ångrade mig ett dugg efteråt.

”Stick härifrån, din fjant!” sa Stephanie spydigt och grimaserade åt Lindsay, min bästa vän. Hennes vänner log hånfullt och spottade ur sig en massa ännu värre kommentarer. Nog visste jag att de betedde sig avskyvärt, men om jag försvarade Lindsay skulle de bara ge sig på mig också.
”Lämna mig ifred!” bad hon och vände sig bort. Då kom det värsta. Stephanie och hennes fyra vänner log mot varandra innan de knuffade ner henne i buskarna och spottade på henne upprepade gånger. Jag visste inte vad jag skulle göra då de plötsligt vände sig om och började gå därifrån. Min blick vandrade mellan min bästa vän och skolans populäraste tjejer. Nu var jag tvungen att välja. Vänskap eller popularitet?
”Blair, hjälp mig upp”, sa Lindsay med kvävd röst. Jag kunde höra att hon kämpade för att hålla tårarna inne. Jag tyckte synd om henne, men samtidigt var jag ju tvungen att tänka på min egen framtid. Vänskap eller popularitet?
Stephanie hade stannat upp och tittade frågande mot mig.
”Kommer du eller?” frågade hon och kastade en äcklad blick på Lindsay.
”Kom igen, Blair, hjälp mig nu.”
Tankarna for runt i mitt huvud. Kanske kunde jag slå två flugor i en smäll? Det var värt ett försök. Jag kunde ju hänga med Stephanie och hennes gäng nu, och sedan be Lindsay om förlåtelse när skoldagen var slut? Hon som alltid var så snäll skulle säkert förlåta mig och dessutom hade hon ju ingen annan att vända sig till.
Jag slängde en ångrande blick mot Lindsay innan jag rusade iväg mot Stephanie.

När jag kom ut från franskalektionen upptäckte jag till min förvåning att Lindsay redan hade börjat gå hemåt. Hade hon inte glömt skåpet på glänt hade jag nog suttit där i evigheter och väntat, men nu stängde jag det försiktigt åt henne och sedan började jag springa längst den torra trottoaren.
”Lindsay!” ropade jag. ”Lindsay!”
Hon stannade inte upp, fastän jag visste att hon kunde höra mig. Eftersom hon inte var särskilt snabb dröjde det inte länge innan jag hann ikapp henne. Jag slängde automatiskt handen på hennes axel och tvingade henne att stanna.
”Kom igen Lindsay, stanna. Varför väntade du inte på mig idag, som du alltid brukar?”
Hon blängde ilsket på mig. Jag trodde aldrig att jag sett en så hatisk blick i hennes kristallblå ögon förut Men så besviken kunde hon väl inte vara bara för att jag umgicks med Stephanie en enda dag i plugget? Det hade jag då aldrig blivit om hon… eller jo, det hade jag nog. Om hon övergav mig på det sättet som jag gjort hade jag nog blivit ännu mer besviken än hon var.
”Varför stod du inte upp för mig idag Blair, som du alltid brukar?” härmade hon min mening, och jag lade märket till att hon hade svårt att låta spydig. Jag suckade och tittade sorgset på henne, jag ville få henne att förlåta mig. Sådär som hon alltid brukade göra, vad jag än hade gjort. Men jag brukade ju aldrig överge henne, så jag hade ingen aning om det skulle fungera den här gången.
”Jag är trött på dig,”, sa hon plötsligt och fortsatte gå. ”Stick härifrån, jag vill vara ifred!”
Nu kände jag hur ilskan började växa inuti mig.
”Stick själv, din spydiga lilla skit!” Innan jag visste ordet av hade jag börjat bete mig exakt som Stephanie. Jag hade blivit lika ond mot Lindsay som hon var, skillnaden var bara att Lindsay varit min bästa vän för bara några timmar sedan. Stephanie hade alltid varit sån.
Vi skrek hemska saker om varandra och jag klagade på allt jag kom att tänka på. Hon hade tårar i ögonen och jag visste att det var mitt fel. Hon förstod inte varför jag gjorde som jag gjorde, och det visste inte jag heller. Plötsligt skrek hon något som jag aldrig skulle komma att glömma, något som gjorde mig fruktansvärt rasande.
”Din jävla bitch, Blair! Stick hem till Stephanie och snacka skit om alla människor som hon alltid gör. Eller vad vet jag, du kanske tänker överge henne också? Lämna mig ifred. Stick! Dra åt helvetet!”
Fastän jag hade full förståelse för varför hon sade de där orden, kunde jag inte hejda min ilska.
I samma sekund kom en stor lastbil på vägen bredvid oss. Den hemskaste tanken någonsin for genom mitt huvud, och utan att jag visste ordet av hade jag knuffat ut Lindsay mitt på vägen. Det sista jag hörde av henne var ett förtvivlat skrik och sedan såg jag lastbilen dundra förbi. Den hade kört över henne. Jag stirrade storögt på hennes livlösa kropp när lastbilen fortsatte, som om föraren inte uppfattat vad som just hänt. Min bästa vän var död, men jag kände mig inte ledsen. Tvärtom, jag var lättad.

Varför gjorde jag det? Varför stod jag inte upp för henne som riktiga vänner ska göra? En del av mig vill fortfarande tro att det hela var Stephanies fel, men jag kan inte skylla ifrån mig. Det var mitt fel att Lindsay Sawyer dog den där dagen, för tre år sedan. Varför gjorde jag det?
Om jag inte hade varit så korkad hade hon varit här med mig nu. Vi hade fortfarande varit bästa vänner och jag hade fortfarande varit lycklig.

Betyg 1 av 5 möjligaBetyg 2 av 5 möjligaBetyg 3 av 5 möjligaBetyg 4 av 5 möjligaBetyg 5 av 5 möjliga
Tillbaka till föregående sida
















Det är vi som satsar på Unga Fakta! Copyright © 2000-2024 Unga Fakta AB