En dunig fjäder....

Skriven av en tjej från ....... meh, vem bryr sig??.......

Ditt ansikte var helt nollställt. Men dina ögon lyste.
"Hej.", sa jag.
Du tittade upp. Mötte min blick. Din var iskall. Jag kände ett styng av sorg i bröstet, jag vet inte varför. Du fortsatte stirra på mig. Jag skruvade nervöst på mig och undrade om jag skulle vänta på ditt svar eller bara gå min väg. Men just då jag skulle vända mig om för att gå yttrade du dig. "Hej." Det gick en tystnad. Inte en pinsam tystnad, utan en tystnad. Full av skuldkännslor och sorg av något slag. Jag kunde inte ens förstå vart spänningen kom ifrån. Vi hade ju bara sagt "Hej." Jag tog mod till mig och tittade in i dina kalla isblå ögon. "Är du ny här?", sa jag och darrade lätt på rösten. Det förvånade mig. Jag brukade vara en modig kaxig tjej. Som alla killarna jagade, jag var snygg också. Ditt ansikte sprack upp i ett så brett flin att jag nästan tappade andan. Det var så... vackert. "Om jag är ny?", sa du och skrattade lätt. "Jag går inte ens här."
"M-men.. varför är du då här?", stammade jag fram. Ditt flin blev allvarligt med dina ögon var fulla av något jag inte kunde sätta fingret på. Något som tycktes vara dräpande.. men också lyckan i livet. Du sträckte ut din hand och smekte min kind. "Jag har kommit.. för att träffa dig..", sa du och tog ett steg närmare mig. Jag hade lust att backa men något höll min kvar. "Jag känner inte ens dig. Vad vill du?", sa jag och ryckte bort din hand. Du skrattade en aning. "Ta det lugnt Jess.", sa du och log. "Hur.. vet du att jag kallas Jess?" "Det är sånt vi vet.", sa du och tog ett steg till. Jag såg febrilt om mig i korridoren. Alla var inne på lektion. Det var tomt. "Vilka vi?", frågade jag. Du stod så nära mig att din andedräkt kvävde mig. Du fick mig att sluta andas. Du backade och jag slutade att kipa efter luft som en guldfisk på land. "Vi.. vi är Änglar.", sa du och tog snabbt ett steg fram igen. Du började göra mig yr genom att gå fram och tillbaka, fram och tillbaka... "Lägg av.", fräste jag och pötte honom. "Tror du att jag är dum i huvudet eller?" Då böjde du dig fram och kysste mig. Bara sådär. Det var ingen lång kyss. Men jag njöt av varje sekund. Plötsligt visste jag var det fanns i dina ögon. Kärlek. Du slutade att kyssa mig och tog ett steg bak. Jag tog ett steg fram. "Snälla...", viskade jag. Du såg skrämd ut. Jag slängde mig i dina armar. Du fångade mig men släppte mig snabbt. Jag föll ner på golvet. "Kom tillbaka..", väste jag. Men när jag tittade upp var du borta. Det ända du hade lämnat kvar var en dunig fjäder...