Trasdocka

Skriven av Saga Malm, 11 år från Vikarbyn.

Den här gången skulle hon klara det. fixa ett MVG, till varje pris! Allyson Watson stirrade ut på skolgården, ögonen var som fastklistrade på tennis-borden. Flera spelade, men vissa hejjade också. Hon log ett ensamt leende, och tog upp en mattebok. Vissa skulle kalla henne pluggtönt – men hon ville bara få ett bra MVG till slutet av terminen. Förra årets betyg hade inte blivit så rätt bra – ett IG. Nu skulle hon få ett MVG, det var hon fast besluten till. Hon rätade på ryggen, tog pennan och började skriva talen, svaren och allt det där. Vissa tal skrev hon ett vackert, men dåligt, frågetecken på. Hon ville komma långt fram, då sen så skulle hon gå igenom dom talen. "Eliza". Hon hade inte ens märkt att någon hade kommit in i klassrummet, herregud liksom! Hon vred på huvudet, och såg hennes fröken stå där, med sträng blick. Fröken kastade en fundersam blick på klockan, medans hennes fingrar slöt sig om det fina berlocken på halsbandet. "Vad är det?" Allyson sökte ögonkontak med fröken, fröken tittade envist bort. Ville inte se Allyson i ögonen. "Jag vet inte hur jag ska säga deb här, Allyson". Fröken stirrade ännu nervösare på henne. Allyson suckade, och började trumma med fingrarna på den gula matteboken. "Allyson, din mamma har nyss dött i cancer, och du kommer skickas till ett barnhem – bums!" Fröken tog tag i Allysons hand. "Släpp mig!" tjöt Allyson, "jag ska inte bo på något barnhem!" Och nu. Nu satt hon där i fönstret, vid barnhemmet. Klockan tickade ovanför hennes huvud. Lauren satt bredvid henne, och snurrade graciöst en av hennes lockar på hennes pekfinger, likt en ballerina som dansar. Allyson flinade. "Inatt tänker jag rymma". Hon förvånades hur starkt hon lät, hur modig som helst. Lauren stirrade på henne, hennes ansikts-hy blev alldeles vit. Hon hostade till. "Näää, ska du? Vad ska jag till, då?" Hon tog tag i Allysons hand. "Jag är trött på att alla bestämmer över mig – skickar runt mig hur som helst – jag vill inte vara som en trasdocka!" Allyson tjöt ut orden. Lauren släppte hennes hand. "Men hej du är ju här, en mamma eller varför inte en pappa kan ju komma och hämta dig när som helst! Du kan inte sticka iväg" svarade Lauren torrt. Allyson flinade. "Varför är jag då här? Somsagt – jag sticker ikväll". Lauren glodde hestigt en stund på kamraten, för att sedan börja storm tjuta. Senare på kvällen, stod hon där i fönstret. Redo att aldrig komma tillbaks. Hon började smyga. När hon var ute på vägen började hon springa, svängde in på en skog. Den här gången stannade hon. För att aldrig ses av världen mer.