Bakom dig finns det alltid mörker.

Skriven av Agnes, 13 år från Örebro.

Hon vände sig om, ingen där. Precis som hon redan visste så skulle det inte vara någon bakom henne. För hon hade hört de här stegen som förföljde henne i fyra veckors tid redan. Det var läskiga och snabba steg som ökade takten ända tills hon vände sig om, och där var det inget. Men hon hade även upptäckt att stegen inte hördes när hon var i sällskap eller om det var ljust ute. Bara när det var mörkt och hon var ensam. Aldrig annars. Men just idag så gjorde inte stegen henne något. Just idag så var allting perfekt, en helt perfekt dag. Hon hade fått MVG på SO provet i religon och idag när hon kom hem skulle middagen till henne vara klar, för det var hennes egen dag idag. Det var hennes 14-årsdag. Hon började springa genom staden fort, fort hon måste hem och sätta på sig klänningen faktiskt hade varit hennes mormors en gång i tiden. Nu var hon nästan framme vid lägenhets porten hon måste bara hinna slå in koden som hon kunnat sedan hon var sju år.

-Wendy, är det du?
-Ja det är jag mamma. Svarade flickan som just kommit in efter att ha sprungit så snabbt att hon var anfådd och hade håll i sidan.
-Mamma! Jag går upp till mitt rum och tar på mig mormors klänning.
-Okej Wendy.
Wendy sprang nästan upp för trappan, tog dörren till vänster och gick in på hennes rum. Och där, där låg den marinblå klänningen. En ganska tajt kort klänning med djup V-ringad rygg och korta ärmar. Wendy tog av sig kläderna och satte på sig klänning, den föll graciöst på hennes smala ljusa kropp. Hon letade efter hårborsten så hon kunde kamma sitt långa ljusa hår. Hennes lockar svingade när hon kammade ut håret och hon log till sig själv i spegelbilden. Hon kollade djupt in i hennes mörka ögon. Hon hörde något som splittrades nere i köket.
-Mamma! Skrek Wendy
Inget svar..
Wendy sprang ner till sin mamma för att kolla vad som hade hänt. När hon kom ner såg hon hennes mamma stå med ett brev i handen och ett krossat vinglas på golvet.
- Mamma, vad har hänt?
- L-l-ä-s-s det hä-är. Svarade Wendys mamma Mira stammande mendans hon räckte fram brevet. Wendy tog brevet och läste det;
Hej. Tag er i akt. Inget är som det verkar vara. Mörkret kommer att ta över. Hjälp oss! Vi kommer snart.
Mvh Neptunus, Merkurius och Venus.
-Vad är det här? Mamma vad ska det här betyda? Neptunus, Merkurius och Venus är alla planeter! Planeter kan väll inte komma HIT?
-J-jag har inte-e näm-mt de-et här för dig men.. Svarade Mira
-Men vad? frågade Wendy
Mira tog ett djupt andetag för att lugna ner sig.
-Jo det är så här. Att vi har trollkarls blod flytande i våra ådror Wendy.
-Va?!
- Jo du förstår att Neptunus, Merkurius och Venus är ''ledare'' för trollkarls samhällets skydd och... Mira tog ännu ett djupt ande tag och fortsatte. Och när du föddes så kom det en mycket vänlig gammal man, tordde jag och din far. Och ville kolla på dig. Visst tänkte vi, varför inte? Men det var just det att det inte var någon vanlig gammal man utan en mycket gammal och mycket ond trollkarl som förhäxade dig. En förbannelse som håller i sig tills du kan förgöra den. Säg mig, har du hört några steg på senaste tiden?
-J-ja.
-Åh nej, åh nej, åh nej.
Ett ljust blått skimmrande sken hade dykt upp plötsligt i köket. Skenet vart starkare och försvann helt. Där stog nu tre människor i klädda något som såg ut som långa lakan. Wendy kunde ursklija två kvinnor och en man. En av kvinnorna var mycket vacker, lång och smal. Ljust mörkhyad med mörkt långt vågigt hår till slutet av ryggen. Den andra kvinnan var ganska kort och lite knubbig med axellångt rakt ljuslila hår. Mannen var mycket lång. Han hade vitt långt flätat skägg till naveln. Håret var också vitt men det mesta av det täcktes av en spetisg mörkblå hatt i siden.
Han hade hlavmåns formade glasögon nästan nere på nästippen.
-Nå? Frågade mannen med det långa skägget.
-Jo, hon har hört stegen. Svarade Mira.
-Åhh.Sa kvinnan med et ljuslila håret intressant.
-Venus du vet vad det betyder. Sa mannen
-Ja Neptunus. Svarade den vackra kvinnan.
-Merkurius tag med lilla Wendy här till högkvarteret. Fortsatte mannen som tydligen hette Neptunus.
-Åhh,ja visst, ja visst. Kom med här Wendy. Seså var inte rädd, tag min hand. Wendy svalde och tog kvinnan som hetteMerkurius i hand. Det sög till i magen och köket blåstets bort. De landade med en duns på en trottoar. Wendy såg sig om efter Merkurius, hon stog bredvid henne.
-Kom med här Wendy du behöver bara göra en sak för oss. Sa Merkurius
-V-vad?
- Åh, det vet vi inte riktigt än men det kommer du att märka när du gör det. Svarade Merkurius vänligt.
De gick jäms med trottoaren tills de kom fram till ett stort hål i marken.
- Hmm, oj för en så liten? Mummlade Merkurius för sig själv.
-Vad händer nu?
-Hmm, du måste hoppa ner här lilla vän.
-Här? i hålet?
-Ja,jag är rädd för det.
-Okej, då hoppar jag då.
Hon tog satts och landade i ett svart rum upplyst av facklor på väggen.
- Ha! Dumma flicka tror du att DU kan vinna över mig?
-Ja! Svarade Wendy, utan någon som helst aning om vad hon skulle göra.
-Okej, det ända du behöver att göra är att förinta min kära lilla vän Donail, personen som har gått efter dig i ungefär fyra veckor.
-Var är han då?
-Haha! Vet du inte det? Han är jag. Det är jag. Jag som är Donail, han som föhäxade dig när du var bara barnet!
Wendy kände ett hopp, hon kom på att hon hade trollkarlsblod i ådrorna.Men hon visste inte hur hon gjorde en trollformel. Hon försökte. Hon tänkte på ett oh samma ord hela tiden. Förgöra,förgöra,förgöra. Poff Donail var borta. Död. Wendy vände sig om i en snabb rörelse hon hade kännt en stöt i ryggen, men det var försent hon rammlade ner till golvet. Och såg ett vitt ljuskomma närmare och närmare henne. Hon upplöstes i det. Hon var borta.