Klicka här för en talversion av Unga Faktas hemsida. Låt datorn läsa upp texter och innehåll för dig!

Till Unga Faktas startsida




















Den eivga vilan

Skriven av MiniOne, 14 år från Swerige =).

Vagnen var full. Jag höll min mamma i handen. Jag visste inte vart vi var på väg. Det visste ingen av oss. Vi trängdes i den lilla vagnen. Jag var rädd. Mamma kramade min hand. Jag tittade upp på henne. Hennes ansikte var blekt och hennes svarta hår var hade hon flätat så den hängde över ena hennes axel. Hon blickade ut i den fullproppade vagnen. I hennes bruna ögon syntes rädsla och något mer som jag inte kunde tyda. Medlidande? Sorg? Jag visste inte. Jag undrade vart min äldre bror var. Han försvann när tyskarna föste in oss i vagnen. Jag hade inte sett honom sen dess. Jag vet hur länge vi var i vagnen innan dörrarna öppnades. Massor av män som bar unifrom skrek åt oss att kliva ut. De slog dem med batonger om man inte var tillräckligt snabb. Vi skyndade oss ut ur vagnen innan dem hann göra något mer. Soldaterna ställde upp oss på ett led. Jag höll fortfarande mamma i handen. Jag tittade försiktigt runt omkring. Vi var på en öde plats som var inhägnat av stängsel så långt ögat kunde nå. Det fanns stora gråa byggnader av sten framför oss. En tysk soldat stod några meter ifrån mig. Jag tittade på honom. Han bar en grön uniform och han hade även ett vapen i händerna. Hans hår var brunt och han hade även bruna ögon. På sitt högra öga hade han ett skrämmande ärr. Jag hörde en soldat ropa eller snarare vrålade ut någonting men jag hörde inte vad. Plötsligt rörde sig kön framåt några meter innan den stannade. Jag vände mitt huvud för att se om soldaten med ärret stod kvar. Det gjorde han. Han såg att jag tittade på honom. Han tittade tillbaka och log ett väldig svagt leende som nästan inte märktes innan han blev lika hård som sten igen. Kön rörde sig igen. Jag hörde mamma be en tyst bön. Nu var vi nästan framme vid en stor grå byggnad. Jag såg att några tyska soldater stod vid två ingångar till byggnaden. Dem hade finare kläder än de andra soldaterna så jag antog att dem var av högre rank. Soldaterna skickade männen som stod i ledet till vänstra ingången och kvinnorna till den högra. Snart var det vår tur. Jag tittade upp på himlen. Solen syntes inte. Allting var grått. Som om Herren hade skapat en plats utan färger. Nu var vi framme. Vi skickades till högra gången och vandrade in i en lång gång. Vi kom fram till ett stort rum. Rummet var halvfullt. Allt fler kvinnor i alla åldrar kom in i rummet. När rummet var fullt så bad några kvinnliga soldater oss att klä av oss. Vissa blev osäkra på vad som skulle hända och tvekade. Men de kvinnliga soldaterna sa att det var nödvändigt eftersom vi skulle få göra oss rena. Alla började klä av sig. Till sist stod alla nakna och huttrade i den lite kyliga luften. De kvinnliga soldaterna hade tagit våra kläder och hade låst dörrarna. Nu började folk få panik. Något stod inte rätt till. Flera slog och sparkade på dörren för att öpnna den men det var helt meningslöst. Mamma höll fortfarande min hand. Plötsligt hördes ett svagt vinande ljud och något som liknade dimma sipprade ner från taket. Jag kände mig lite snurrig och det började bli svårt att andas. Flera av de andra kvinnorna började skrika och få panik. Dem förökte förgäves ta sig ut. Mamma satte sig på huk och kramade mig hårt. Hon berättade hur mycket hon älskade mig och att vi aldrig skulle skiljas åt. Jag kramade henne tillbaka. Jag kände hur det blev allt svårare att andas. Allting blev suddigt. Det ända jag såg var svaga, suddiga konturer av kvinnor som försökte komma ut innan gasen fick tag i dem. Tillslut var det bara mörker jag såg och jag vandrade in i den eviga vilan.

Betyg 1 av 5 möjligaBetyg 2 av 5 möjligaBetyg 3 av 5 möjligaBetyg 4 av 5 möjligaBetyg 5 av 5 möjliga
Tillbaka till föregående sida
















Det är vi som satsar på Unga Fakta! Copyright © 2000-2017 Unga Fakta AB