Skyddsängelen i Paradiset

Skriven av Beatrice Bengtsson, 14 år från Skåne.

Karl tog upp en avbruten pinne från ett träd. Han såg sig om. Något stod inte rätt till, det var något konstigt. Det kändes i hela luften. Han fortsatte gå i den ljusa lövskogen. Han kom till ett staket och tvärstannade. Där stod en vit kalv bunden! Karl såg förvånat på kalven, vem kan ha bundit den där?
Han gick fram för att binda upp den.
– Vad är du för en?
När han skulle binda upp, fick han en hård knuff i ryggen. Han ramlade ner i buskar och reste sig ilsket upp. Han stirrade på en pojke som stod bakom honom. Han såg ut att vara i Karls ålder. Pojken tittade på Karl utan att röra en min.
- Vad tusan gör du, utbrast Karl!
- Det är min kalv, så låt den vara, sa pojken och blängde på Karl.
- Är det din kalv, sa Karl misstroget?
- Ja, jag fick den av Far.
- Jaså, sa Karl och såg på pojken. Dig har jag aldrig sett i min by, vad är du för en?
- Jag och Far bor på en båt och åker omkring i världen med en besättning, svarade pojken.
- Va! Är det sant, sa Karl och tyckte att det lät spännande!
- Ja, sa pojken stolt, som märkte hur imponerad Karl blev.
- Ja här är det inget spännande, jag bor här med min Far och farmor, men det är klart, hela byn känns som en familj, fortsatte Karl.
- Vad heter du, frågade Pojken?
- Karl, du då?
- Hampus och jag är snart 11 år.
- Då är vi lika gamla, sa Karl!
De stod tysta en stund.
- Du..., sa Hampus, förlåt för att jag knuffade dig. Jag trodde att du skulle ta den.
- Det gör ingenting, svarade Karl.
Han tyckte att det var så skönt att träffa någon jämnårig. Där hemma fanns bara yngre och Arvid, som var några år äldre än Karl och var tuff och dum.
- Brukar du vara här, frågade Hampus?
- Jag ja, jag känner till varje löv i hela skogen.
Hampus sken upp.
- Kan inte du visa mig lite i skogen?
- Javisst, sa Karl, tror du kalven vill med?
Kalven gjorde en gest som såg ut som en nick, som fick båda pojkarna att brista ut i skratt.
- Har du döpt kalven, frågade Karl?
- Nej, har du ett förslag, sa Hampus?
- Nej inte just nu, sa Karl och knöt upp repet.
De gick över stenar och grenar och hoppade över stubbar. Efter en stund sa Karl att han visste vad kalven skulle heta. Den skulle heta Måns, eftersom det fanns en pojke hemma i byn som älskade alla djur. Det gjorde väl inget att döpa en kalv efter en djurälskare. Hampus tyckte att det var ett bra förslag. De kom till en sjö och bestämde sig för att bada. Medan de dök och plaskade låg Måns och solade i gräset.
När de hade badat färdigt, sprang de sig torra i skogen. Efter en stund stannade Hampus och såg sig om.
- Här hade man kunnat göra en koja, sa han. En hemlig koja som bara var vår.
Karl log.
- Ja, det hade vi kunnat göra. Jag har alltid velat ha en koja med någon.
De började släpa dit grenar och började bygga. De slet sig trötta och svettiga. När de äntligen var färdiga, kröp de in i kojan. De låg bredvid varandra och pratade.
- Berätta lite om hur det är på skeppet, sa Karl som inte kunde släppa att Hampus bodde på en båt.
- Ja..., sa Hampus, jag och Far bor på en båt med en besättning. De säger att Far är kapten. Vi åker en tid och sedan åker vi in till land och stannar där en tid och sedan åker vi igen.
- Wow, sa Karl drömmande, det måste vara underbart att leva så.
Hampus blev allvarlig.
- Jag vet inte det... Hade du gillat att åka omkring och inte ha ett hem, bara bo på skeppet? Att inte veta vem som är din Mor och inte ha några kompisar.
Karl blev tyst.
- Nej, sa Hampus, jag måste skynda mig så inte Far undrar var jag har varit.
Fort sprang han iväg, men han vände sig om igen.
- Vi ses väl imorgon också?
- Ja det gör vi, ropade Karl tillbaka.

När Karl kom hem var det stor uppståndelse i byn. Folk pratade i munnen på varandra och sprang omkring. Karl sprang fram till sin Far, en stor bredaxlad man med långt svart skägg.
– Far, vad är det som har hänt, frågade han.
- Här har varit tjuvar, svarade Karls far med grov stämma, någon har stulit en av Per-Hans vita kalvar. Men han har så många, så han verkar inte bry sig så mycket.
- Vet ni vem det är, frågade Karl?
- Nej, inte än, men vi ska ta reda på det.
En tanke började komma i Karls huvud, men strax innan han tänkte den, skakade han bort den. Han såg sig omkring. Borta vid ett hus satt en kvinna och såg sorgsen ut. Hon hette Elsa. Hon såg alltid lika sorgsen ut. Karl visste varför. Elsa var så ensam. Visserligen fanns här folk i byn, men Elsa ville ha en man. Det var hennes högsta önskan att få en egen familj. Karl tyckte synd om henne. Han gick in i sitt hus där farmor satt i sin gungstol. Hon var lite snurrig, men hon var det bästa Karl visste. Hon hade inte alltid varit snurrig och det kom Karl ihåg. Först när farmor blev snurrig, så började barnen i byn skratta åt henne. Men Karl hade nog aldrig någonsin blivit så arg och sagt till dem och efter som Karl var en av de äldsta, så lyssnade många på honom. Nu var farmor som farmor till alla i byn och alla tog hand om henne.
– Vem är det som kommer, sa nu den gamla. Jasså är det du Erik, som var Karls far. Hon tog ofta fel på dem två nu mera och trodde att det var Erik som liten hon såg. Karl var van vid det.
- Ja det är jag, sa Karl bara.
Han satte sig bredvid henne och hon tog honom i handen.
- Du är väl försiktig så du inte går och dränker dig i sjön om du är och badar, sa hon oroligt.
- Ja farmor, sa Karl, det är jag alltid.
Farmor log och somnade sedan. Karl gick in på sitt rum och lade sig på sängen. Han behövde tänka. Då kom den hemska tanken upp igen. En vit kalv hade blivit stulen och Hampus hade haft en vit kalv. Det kunde väl inte… Nej det kunde det inte, Hampus hade ju fått den av sin Far.

Dagarna fortsatte, Karl och Hampus levde ett underbart liv i sin koja och hade roligt. Hemma i byn fortsatte stölderna och hatet till tjuvarna blev allt starkare. Karl hade berättat för Hampus om tjuveriet och Hampus hade sagt att han hatade folk som stal. En dag bestämde sig männen i byn att försöka leta upp tjuvarna. Det skulle ske på natt tid. Karl var nyfiken på vilka som stal och hade föreslagit att de två skulle sova över i kojan och sedan följa efter utan att männen skulle veta något. Båda frågade om dem fick sova över ute i skogen. För Karl var det lätt, men för Hampus var det svårare. Men eftersom att hans far var på bra humör, lät han Hampus få som han ville. Ingen visste något om att Hampus och Karl hade träffats, det var pojkarnas hemlighet.
På kvällen smög de sig efter männen och både Karl och Hampus tyckte att det skulle bli spännande. Men under tiden som de gick blev Hampus mer förbryllad. De gick i riktning mot deras skepp! Plötsligt kom de fram till där skeppet låg. De hörde männen säga att det de hade kommit fram. Hampus och Karl begrep genast alltihop. Att Hampus bodde med tjuvar och rövare! Hampus blev blek i ansiktet och började springa iväg. Karl sprang efter och ropade på honom. Men Hampus skämdes och var så rädd att Karl inte ville vara hans vän nu mer och bara sprang. Karl hittade honom gråtande bakom en sten.
- Jag visste det inte, sa han. Jag lovar Karl, jag hade ingen aning.
- Jag vet, sa Karl lugnande, jag är inte arg på dig. Du visste inte det. Jag är lika mycket vän med dig som förut. Det är bara det att andra får inte veta något.
Hampus kramade om Karl.
- Du är den bästa vän man kan ha!

Det blev mer och mer prat om att de skulle börja ge sig där ifrån så fort som möjligt, hemma hos Hampus. Både Hampus och Karl var livrädda för det. Efter en dag med Karl i skogen, skyndade Hampus sig hem. Hans far Rickard, stod uppe på däck och såg argt på Hampus när han kom. Hampus var rätt lik sin far med det gula håret, spetsiga hakan och näsan och det buskiga ögonbrynen. Hampus var bara lite klenare bygd.
- Du är sen, sa nu Rickard.
- Ja jag har varit i skogen, svarade Hampus. Han märkte att hans far var på dåligt humör.
Han satte sig vid bordet för att äta och Rickard slog sig ner på soffan och rökte pipa.
- Du Far, sa plötsligt Hampus, varför måste vi alltid bo såhär. Hade vi inte kunnat lämna skeppet och bo i ett vanligt hus.
Rickard såg varnande på Hampus.
- Hade inte vi kunnat bo med en mor och stanna här, fortsatte Hampus.
- Nu tiger du, sa Rickard argt.
- Men Far…, försökte Hampus.
Rickard reste sig upp och tog ett hårt tag i Hampus. Han slängde honom in i väggen och fick ner honom på golvet. Hampus grät och bad om att få komma loss.
- Jag ska minsann lära dig att tiga, röt Rickard argt.
Han fattade det som han fick tag på närmast räckhåll och fick tag i en bok. Sedan slog han hårda slag med den på Hampus. Tårar och blod rann ner för Hampus kind. Plötsligt fick två män på skeppet höra Hampus gemmer rop och skyndade dit.
- Herregud Rickard, sa de, du har ju ihjäl pojken!
De sprang dit och tog ett hårt tag om Rickard. Rickard var stark, men han kunde inte klara av båda männen och samtidigt hålla i pojken. Hampus slet sig loss och sprang mot skogen. Han sprang så han nästan tappade andan. Benen gick av sig själv. Han ville vara bort från Far. Inne i kojan låg Karl och läste en tidning när Hampus kom instörtande. Hampus var nu så trött att bena vek sig under honom. Karl lade snabbt undan tidningen och såg på Hampus.
- Vad är det, sa han och tittade närmare på Hampus? Oh, herregud, vad har hänt, utbrast han när han såg blodet!
- Far… stammade Hampus mellan snyftningar och andetag… Far har slagit mig, när jag sa… att jag ville… bo kvar här.
- Såhär kan det inte vara, sa Karl argt.
Han gick hem och sa att han skulle sova över i skogen och sov sedan där med Hampus.

Rickard hade hållit låg profil då Hampus kommit hem. De hade inte pratat med varandra på flera dagar och dagen då de skulle ge sig iväg kom allt närmre. Hampus och Karl pratade om det en dag då de klättrade i träd.
– Ni hade kunnat bo i vår by, föreslog Karl, om ni bara hade betalat för det ni tagit hade nog inte de i byn varit arga på er. Jag tycker att du ska prata med din far igen så pratar jag med min Far.
Hampus blev så chockad av de orden, att han tappade taget om grenen och föll ner på marken.
- Aldrig, sa han, jag gör det aldrig! Far slår ihjäl mig!
- Jag följer med dig och ligger gömd. Om han skulle göra något, så hjälper jag dig.
Så blev det. När Hampus och Rickard var ensamma började Hampus.
– Jo… säg Far, minns Far vad jag bad om för en tid sedan. Jag vill verkligen stanna.
Rickard reste sig och gick mot Hampus. Hampus spände sig av rädsla. Men istället för att slå, lyfte han upp Hampus i sin famn och kramade honom. Så vänligt hade Rickard aldrig tagit i honom förut och Hampus var förvånad. Han kramade sin far om den barske grove nacken. När han hörde sin far gråta brast han själv ut i gråt.
- Jag älskar dig, sa Rickard.
- Jag vet, svarade Hampus, och jag älskar dig.
- Jag har alltid varit rädd för att du inte har gjort det, sa Rickard. Jag hade inte gillat min far om han hade varit som jag. Min högsta önskan är att du ska leva lyckligt och ha det bra. Men jag vet inte hur jag ska kunna det och vet att jag har varit som ett svin mot dig. Du kan inte ana vad tårarna rann inom mig efter att jag hade varit så dum mot dig. Och vad jag skämdes! Men jag vet inte var vi ska bo. Inte kan vi lämna skeppet.
Då berättade Hampus om sina idéer och sa att de kunde välja ny kapten. Rickard lovade att han skulle försöka!

Sedan gick Karl och pratade med sin far. Visserligen var Erik lite besviken på honom att han inte hade berättat om Hampus. Men om Rickard bara gjorde rätt för sig så skulle inte han sätta sig på tvären. Han gick och pratade med de andra bönderna och de höll med. Sedan gick de allesammans till Rickard och pratade med honom. Rickard hade tackat så för att han fick stanna och ville betala genast. Kalven fick de behålla, men både Rickard och Hampus ville betala för den. De bestämde att Rickard och Hampus kunde komma så snart de ville. Den kvällen hade alla på skeppet skrattat och hånat Rickard för att han skulle stanna. Rickard hade blivit osäker på om han hade gjort rätt och gick där ifrån. Hampus hade blivit arg på männen och sprungit efter Rickard. Han hade sagt att han inte skulle bry sig om männen som själva bara var avundsjuka som säkert också ville ifrån skeppet.
En tid senare kom Rickard och Hampus till byn. Under tiden som de byggde en gård fick de bo hos Elsa. De fattade tycke för varandra och när de flyttade in i gården var Elsa med. Sedan blev det bröllop och Elsa blev mor i huset.
Hampus hade uttryckt sig senare när han blev äldre att Karl hade varit en Skyddsängel i Paradiset.