Ni svek mig

Skriven av Vanja, 11 år från Sann historia, men med andra namn (jag är Rebecka).

Rebecka känner sig glad, första gången på länge faktiskt. Hon har tvåtoppenkompisar i skolan som är jätteschysta mot henne. Kan det bli bättre? Nej, det är så bra som det kan bli nu. Allt är så kul!
Hon sitter i matsalen och äter med sina nya kompisar Malin och Johanna. Det är jättekul att vara med de eftersom de är jättesnälla mot henne. De går i samma klass och innan var det bara Malin och Johanna, men när Rebecka plötsligt blev utan kompisar, kom Malin och Johanna till hennes räddning. Helt underbart!

- Vad gör vi på rasten? frågade Rebecka leende.
- Vi kan köra trapprace! svarade Malin glatt.
Trapprace var deras egna lek. På skolan fanns det en jättelång trappa som de brukade springa upp och ner för, oftast tävlade de.
- Japp, det blir toppen, sa Johanna och Rebecka nästan samtidigt. De skrattade tillsammans.

Det var nästan tråkigt att åka på skolbussen hem sedan efter skolan. Rebecka längtade tills på måndagen (det var fredag) när hon... just det ja! Det var höstlov på måndagen. Till onsdag, tänkte Rebecka. Då kanske jag kan va lite med Johanna ellerMalin... eller båda två! sedan blir det skola igen och vi kan ha kul igen, alla tre. Hon log för sig själv och njöt av bussturen hem.

På måndagen ringde Rebecka till Johanna, men ingen svarade. Samma var det hos Malin. Antagligen är de ute eller något, tänkte rebecka och bestämde sig för att ringa senare på dagen. Hon gjorde det men utan resultat. Hon försökte dagen därpå, men det gick lika dåligt då. Rebecka antog att de hade hittat på något kul med familjen och därför var borta större delen av dagen.

När hon kom tillbaka efter lovet var inte allt riktigt som vanligt. När hon pratade med Johanna och Malin var det som om de inte riktigt lyssnade. Och när de pratade så gjorde de det bara med varandra.
På mattelektionen frågade Rebecka Malin vad det var och hon undrade om hon hade gjort något, men Malin verkade vilja undvika ämnet. Rebecka frågade igen på rasten och Johann och Malin svarade knppt, men tillslut sa Malin:
- Vi vill vara lite för oss själva, okej?
- Javisst, det är lugnt, sa Rebecka med ett väldigt anstängt leende.
Hon gick till nästa lektion ensam och tyst. Hon såg Johanna och Malin prata med en annan kompis i paralellklassen. När Johanna och Malin var borta gick hon fram till kompisen, Mariella.
- Vad har de sagt? Har de sagt varför de inte vill vara med mig? frågade Rebecka ursinnigt och kände att hon skulle börja grina närsomhelt.
- De... det är inte så lätt att förklara, sa Mariella och såg ledsen.
- Okej, jag frågar de själv, sa Rebecka eftersom hon såg de i änden av korridoren.
- Vad är det egentligen? Är det fel på mig eller er? nästan skrek hon till sina "vänner".
- Vi... vi säger efter lektionen, sa Malin och skyndade in till musiksalen där de skulle ha sin lektion.

Hela musiklektionen satt Rebecka och stirrade i smyg på Malin och Johanna. Tårar rann stilla ner för hennes kinder och ibland fångade Malin hennes blick och Rebecka kunde inget annat än att se arg ut. Malin log ett nervöst leende och vände sig sedan mot läraren igen. Rebecka ville bara ha ett slut på lektionen.

- Så, berätta nu då!
- Vi.. vi går ut, sa Malin avfärdandeoch styrde mot dörren.
-Okej, men berätta! Berätta allt!
- Du kommer bli ledsen! sa Malin nervöst. Johanna var tyst.
- Jag bryr mig inte!! skrek Rebecka förtvivlat och nu sprutade tårarna ur henes ögon.
- Jamen... asså... för det första har andra i klassen sagt typ... dumma kommentarer om dig och så... sa Malin och Johanna stämde in.
Det var väl ingen överraskning, det kunde Rebecka ha anat. Hon hade alltid blivit klassad som "udda".
- Jaha?! Och det är en anledning till att inte vara min vän eller? sa Rebecka kyligt och rasande.
- Nämen asså... vi känner typ att vi typ... växer ifrån dig! sa Malin.
Det var bara det som fattades. Alla i klassen visste att Rebecka var ett år yngre, att hon hade hoppat över femman och direkt upp till 6:an. och det var problem, växa ifrån, det var det dummaste Rebecka hade hört, och det skrek hon till de.
- Ni kan isåfall dra åt helvete!!!
Rebecka stormade in genom korridoren utan att tänka på att hon grät stort. Där i korridoren stod tre av hennes klasskompisar, som tur var det tre av tjejerna, Sara, Fredrika och Dana. Utan att bry sig om de andra ställde hon sig mot sitt skåp och grät. Hennes bästa vänner hade svikit henne... allt som de sagt, gjort... allt hade bara varit lögn!
- Vad är det, vad har hänt? ropade Sara och skyndade fram till henne. Rebecka kunde inte få fram ett ord. Hon flämtade mellan tårarna men det enda hon fick fram var:
- De.. vill inte... snyft... ha mig som ko-snyft-kompis längre, fick hon fram, när hon kom på hur fånigt det hade låtit.
-Vilka?
- Är det Malin och Johanna??! Men varför det? sa Dana fövirrat.
- Jag vet inte... det var något med... "växa ifrån"... jag vet att jag är ett år yngre, jag vet,, JAG VET!!! tjöt hon.
- Ta det lugnt, det går över, det blir bra, sa Sara tröstande.
- Ja, du kan få va med oss istället om du vill, sa Fredrika.
- Tack... det är väldigt.. men jag... sa Rebecka och torkade tårarna.

Hon gick till lektionen som skulle börja. Där satt redan Malin och Johanna.
- Har jag förstått det här rätt; ni känner att ni växer ifrån mig och därför ska vi inte längre vara vänner? sa Rebecka ironiskt och kallt till Johanna.
- Ja... typ så... sa Johanna och försökte slingra sig.
- Bra, då vet jag det, sa Rebecka och smällde ner sina böcker i knät på sig själv.
Hon hade aldrig blivit sviken, men nu var hon det och det var dags att börja ett nytt liv med nya vänner och nya grejer. Malin och Johanna var för all framtid historia.