Klicka här för en talversion av Unga Faktas hemsida. Låt datorn läsa upp texter och innehåll för dig!

Till Unga Faktas startsida




















Min vän Epona

Skriven av Sandra Nilsson, 13 år från Öland.

Epona, det lilla fuxet i stallet, hade stulit mitt hjärta från den första dagen som jag klev in i stallet. Hon var en maxad C-ponny med en stor vitspräcklig bläs i pannan. Och på benen, förrutom det högra bakbenet, hade hon strumpor. Hon hade en glimt i blicken som utstrålade busighet. Ja, jag älskade henne från första stunden som jag såg henne. Men allt gick inte så bra i början. Epona såg ut att vara lugnt som ett lamm, men bakom hennes gulliga yttre, fanns en vild och galen vildhäst..

- Har du hört att vi ska få en ny häst till stallet förresten? Camilla slog ut händerna och log glatt mot mej. Solen sken på hennes fräkniga ansikte och hon kisade för att kunna se mej.
- Nej, det har jag inte hört. När då? frågade jag och bredde ut mej på handduken.
Det var en varm dag. Den varmaste dagen som vi haft det här sommarlovet. Camilla och jag hade bestämt oss för att skaffa oss en bränna, så vi cyklade ner till stranden.
- Jag tror den kommer nån gång nästa vecka eller nått, svarade Camilla. Hon satte sig och såg på mej.
- Kan vi inte bada lite nu? Det bränns i min hud, fast jag nästan har tagit slut på hela min flaska med solkräm! Camilla slängde lite sand över min mage, sedan for hon ner till vattenbrynet. Hon skrattade mot mej och log.
Camilla och jag hade varit bästa vänner så länge jag kan minnas. Det hade börjat med att båda gick på balett, vi var kanske fyra år. Sedan tröttnade vi båda och bestämde oss för att prova på nått nytt. När vi var sex år så började vi rida vid stallet uppe i skogen. Vi hade fått en varsin sköthäst. Min var Engla, och Camillas hette Prince. Prince fanns fortfarande, men han var pansionerad och gick och skruttade i den stora hagen för det mesta. Engla därimot.. Hon hade fått så svåra kolik anfall, att Josefin, stallets ägare, hade bestämt sig för att avliva henne. Jag förstod att det var det enda rätta, men det gör ont i mej när jag tänker på Engla. Det var bara ett halvår sen hon försvann från mej. Hela tio år hade vi fått vara tillsammans, sedan försvann hon på bara några sekunder.
Camilla och jag är Josefins trognaste små stalltjejer. Vi kommer varje dag och har gjort det i tio år. Därför förstod Josefin att det var svårt för mej att skiljas från Engla. Men Josefin sa att jag fick sköta vilken häst i stallet, av de som var lediga vill säga. Men jag tackade artigt nej. Ingen häst i stallet kommer någonsin att ersätta Engla.
- Kom nu då, Emmy! Ropade Camilla, och väckte mej ur mina tankar.
Jag reste mej och gick ner till vattnet. Det var iskallt.
- Försten hem till dej bjuder på en glass! Sa Camilla uppspelt och fumlade med cykeln.
- Okej, men var beredd med pengarna då, för det här tar jag hem! Jag satte mej snabbt på cykeln och trampade hem.
Jag hörde hur Camilla svor bakom mej, men jag trampade vidare.
När man ska hem till mej, cyklar man förbi stallet. Jag saktade automatiskt in vid uppfarten till stallet och väntade in Camilla som var en bra bit bakom mej.
- Hör du? frågade jag och tystnade den svärande Camilla.
Camilla tittade bort mot stallet där det lät som en cirkus var i full gång.
- Den nya hästen måste ha kommit, kom! Camilla slog mej lätt på armen och satte sig till rätta på cykeln och trampade in mot stallet.
När vi kom fram stod det en transport framför stallingången. En häst inifrån stallet skriade högt så det skärde i öronen. Plötsligt kom Josefin ut från stallgången. Hon log när hon fick syn på oss.
- Hejsan, sa hon glatt.
- Hej. Vad är det som händer här? frågade jag och kollade mot stallet.
- Det är den nya hästen va, den har kommit, eller hur? sa Camilla uppspelt.
Josefin nickade och såg tröttsamt på oss.
- Ja, och som ni hör är hon inte riktigt klok. Men hon är jätte fin! kom, och kolla på henne, sa Josefin och vi följde henne in till stallet.
Det var tyst nu. Vi gick längst in i stallet, där de oftast var ganska tomt. Det blev alltid boxar över där, men nu var som sagt den nya hästen där.
Josefin stannade vid den stora boxen.
- Det här är Epona. Hon är ett arabiskt fullblod och kommer från England. Jag trodde inte att hon skulle vara så här vild, jag tänkte att hon skulle bli en bra ridskolehäst, men det går inte. Jag har inte heller riktigt den tid jag behöver för att skola henne. Jag behöver en som lär henne att uppföra sig. Camilla, du har ju Charlie, men du Emmy. Jag vet att det är svårt att glömma Engla, men Epona behöver dej, sa Josefin och tittade snällt på mej.
- Jag, eh.. Jag måste fundera på det.. Sa jag och tittade på stoet som gick runt i boxen. Epona.. en del av mitt hjärta hade redan smällt för henne..
På kvällen låg jag i min säng och tittade upp i taket. Erbjudandet om att bli Eponas skötare, snurrade runt i mitt huvud. Jag hade sagt att jag skulle ge besked om det i morgon. Mamma och pappa tyckte att det var en bra idé, för de tyckte att jag hade vart så sorgsen sen Engla gick bort. Jag vände mej om och tittade på klockan som stod på ett litet bord en bit bort. 22.43 stod den på. Intill den var ett kort. Det föreställde en häst med en liten flicka uppflugen på ryggen. Jag och Engla, efter vår första tävling. Vi kom trea..
Jag vände mej mot väggen och blundade. Epona..

När jag satt och åt frukost kom Camilla. Hon hejade glatt mot mamma och pappa som satt i vardagsrummet.
- Har du bestämt dej än? frågade hon när hon satte sig på stolen intill mej.
Jag nickade mot henne och tog en klunk av den kalla mjölken i mitt glas.
- Jaha? Och vad blir svaret?! Camilla tittade nyfiket på mej.
Jag log hemlighetsfullt mot henne.
- Det får du se sen.. Svarade jag och dukade bort från bordet.

- Ja, vad kul! Ropade Camilla och kramade om mej.
Josefin kramade mej också.
- Jag visste att du skulle svara ja, sa hon och blinkade mot mej.
Jag gick och hämtade ryktsakerna och öppnade boxdörren till Epona.
- Hej, gumman, sa jag lent och klappade henne på mulen.
Epona la öronen bakåt, men gjorde inget motstånd. Josefin hade berättat att hon oftast bara verkade hotfull, men hon gjorde aldrig någon illa.
Jag ryktade henne tills hennes hårrem glänsde. Ju mer jag tillbringade tiden tillsammans med henne, ju fler slag slog mitt hjärta.
En vecka senare kunde jag börja rida henne i ridhuset.
Bara jag la sadeln på hennes rygg, la hon öronen bakåt. Men hon varken bet eller sparkades.
Jag ledde henne nervöst till ridhuset. Det var tomt, förrutom Camilla som satt uppflugen på läktaren, och Josefin som stod i mitten av ridhuset. Hon kom fram till mej och höll i Epona tills jag hade satt mej tillrätta i sadeln. vi pratade och klappade Epona hela tiden, samtidigt som jag tog satts och for upp på hennes rygg. Epona backade och reste sig, men inte så högt för att jag skulle trilla av.
- Såja, gumman, lugnade jag henne, och tog tag om tyglarna ordentligt.
Jag behövde inte skänkla, jag smackade bara lite lätt och hon började skritta. Hon skrittade inte så som de andra hästarna, hon nästan sprang.
- Vågar du tetsa att trava henne? frågade Josefin efter ett tag.
Jag tittade upp och nickade mot henne.
Jag smackade lite lätt. Epona for fram, inte i trav utan i galopp. Jag försökte bromsa in henne, men hon ökade stegen. Jag bestämde mej för att inte försöka göra saken värre, så jag fann mej in i hennes rytm och satt och gungade med i hennes rörelse. Efter några varv kände jag att Epona började bli trött, så jag försökte att sakta in henne en gång till, och då gick det. Jag åker av många gånger, men jag älskar min Epona mest av allt!

Betyg 1 av 5 möjligaBetyg 2 av 5 möjligaBetyg 3 av 5 möjligaBetyg 4 av 5 möjligaBetyg 5 av 5 möjliga
Tillbaka till föregående sida
















Det är vi som satsar på Unga Fakta! Copyright © 2000-2021 Unga Fakta AB