En halvläskig vampyrberättelse

Skriven av Simon Hellqvist, 11 år från Vittaryd, Ljungby.

Jag vaknade med ett ryck. Det var mitt i natten. När jag sneglade uppåt från sängen såg jag en... varelse. Det var nästan kolsvart i mitt rum, så jag såg inte riktigt vad det var för något. Men den hade formen av en människa; en väldigt lång och mager människa. Ögonen var väldigt stora och lyste i sprucket blodrött, med smala, ormliknande pupiller. Den stirrade på mig. Plötsligt hände något. Varelsen öppnade den smala munnen och fällde ut sina långa, spetsiga huggtänder. Den böjde sig ner. Långsamt.

Jag vaknade igen. Det var ljust ute nu. Jag kände att jag var alldeles kallsvettig, och jag hade sparkat av mig täcket. Min hals kändes stel och öm. Vad hände egentligen igår kväll? Det var den där varelsen med de röda ögonen och huggtänderna, som böjde sig över min hals och sedan... sedan blev det alldeles dimmigt.

När jag gick ut till badrummet för att borsta tänderna såg jag mig i spegeln. Det var något märkligt med den. Min spegelbild var liksom... blekare. Som om den höll på att börja försvinna. För övrigt var jag blekare än vanligt och ögonen var blodsprängda. Dessutom hade jag två konstiga vita fläckar på halsen, och jag såg ut att ha magrat lite. Men bara pyttelite. Jag gick ner för att äta frukost.

Mamma satt redan där.
"God morgon, Mats" sa hon.
"God morgon" svarade jag.
"Du, hur mår du egentligen? Du ser inte frisk ut."
"Jasså, gör jag inte?"
"Hände det något igår kväll? Jag hörde att du skrek."
"Va, gjorde jag?"
"Ja, det gjorde du. Men bara i en kort stund. Sen blev du tyst."
"Märkligt. Jag kommer inte ihåg att jag drömt några mardrömmar. Eller, jo, vänta förresten!"
"Vadå?"
"Det... eller, eh, det var inget förresten."
Jag vet inte varför jag inte sade något. Jag ville säga det, men det var som om någonting inuti mig skrek "NEJ!" i sista sekunden. Det var inte med min röst det skrek, det var en kall, mörk, ondskefull röst. Det kliade i halsen.

6 MÅNADER SENARE
Vampyren sprang. Blodet rann nerför mungipan på honom. Han var övernaturligt snabb, och han rörde sig lika effektivt som ett hungrigt lodjur i den snåriga skogsterrängen. Skotten ven kring öronen på honom. Det var en mycket ung vampyr, det kan inte ha varit mer än några veckor sen han förvandlades fullständigt. Han hade bitit ett får ute på någon bondgård i norr, och nu sköt bonden efter honom med sin älgbössa. Det dröjde inte länge förrän han nådde hålan. Han kröp in bakom stenblocket med sina långa, kloförsedda gråa fingrar. Han fortsatte krypa. Långt ner i Undervärlden, där hans klan väntade på honom. Alla var där. Vladkgox, Morghotaal, Numk, Sarala'minn, Morrl, Pagre-Üm och alla andra. Alla vampyrer hade såklart haft människonamn från början. Precis som han själv. Mats.