4 år och provdocka.

Skriven av Matte tihihi <3, 12 år från Majskolonin ;D.

Lika klart som fisken simmar, hästar Som gnäggar, solen som skiner, är det lika klart för oss människor att andas. Vi andas utan att knappt behöva tänka på det , men för mig är det annorlunda. I 2 år har jag nu fått ligga i detta vita rum, alltid samma tapeter, golv, växter ... I 2 år har jag legat här med slangar som sticks upp i näsan, in genom huden. Sprutor tas varje dag på mig, i hopp om att få reda på min diagnos. Men samma har det varit nu i 2 år, utan framgång . Mer motsatsen, man hittar fler o fler saker på mig för varje vecka som går. Jag känner mig inte som en människa längre, snarare en provdocka. Mitt liv ger inte resultat längre. Det känns precis som om att vi klickar på " spola tbx" hela tiden.... Att mitt liv spelas om och om igen. Jag hade en granne innan som jag kom mycket nära, men den dog av blodförgiftning. Mitt liv är inte värt nåt mer. Ni ska veta att jag faktiskt bara är 4 år gammal. När jag var 2 blev jag sjuk och hamnade på sjukhus. Sedan dess har jag legat här, i hopp om att få en diagnos....