Djävulsfågeln

Skriven av Emsen, 12 år från Sundsvall.

Jag vaknade mitt i natten av att något flög in i rutan, jag kunde inte se vad det var. Antagligen var det en fågel, men samtidigt inte. Smällen lät alldelles för mycket för att ha varit en fågel. I tre hela timmar låg jag och grubbla på den där konstiga händelsen, tillslut somnade jag igen som tur. Men jag sov ovanligt dåligt den natten och när jag vaknade på morgonen kände jag mig helt tom, stressad och förstörd jag hade en enorm huvudvärk som aldrig tänkte släppa. Men vingliga steg tog jag mig ner till köket, mamma & pappa hade redan gått till jobbet för längesedan. Smöret stod fortfarande framme det verkade som att dem haft bråttom, osten låg även framme den hade börjat svettats. Jag hatar när osten är svettig, den smakar euwk då. Jag slängde i mig tre mackor utan ost, sen borstade jag tänderna och sist skulle jag klä på mig.
Med lite stadigare ben gick jag upp för trappan igen och klädde på mig, höga jeans och ett rött linne med en grå och vitrandig kofta. Min normala vardagsstil. Medans jag klädde på mig upptäckte jag något märkligt på min rygg, någon hade ritat en fågel med fula djävulshorn.
Nu började det bli läskigt, något flög in i fönstret i natt och nu på morgonen märker jag att någon har ritat en fågel med djävulshorn på min rygg. Ska det här betyda något?
I skolan berättar jag allt för Jenfa (jennifer), hon tyckte också att det var märkligt det där med den fula fågeln på ryggen och det kraftiga smällen av något som flög in i mitt fönster i natt.
- Undra om det händer något i natt?
Frågade Jenfa lite oroligt, med ett koncentrerat ansiktisutryck.
- Det undrar faktiskt jag också, jag känner mig rädd faktiskt...
Svarade jag med en tyst fast tydlig röst.
- Vill du att jag ska vara hos dig? Det är ju endå fredag.
Sa Jenfa med en omtänksam röst.
- Om du verkligen vill det så, mamma och pappa kommer hem sent i kväll så vi måste vara lite ensamma om det är okej?
Svarade jag med en alvarlig röst.
- Klart jag vill, jag vill absolut inte att något ska hända min allra bäst vän :)

Efter engelska lektionen gick vi till mitt skåp för att hämta en lapp som vi skulle lägga i en ut av lärarnas fack. När jag är framme vid skåpet ser jag något mer märkligt. Det är någon som har skrivit med en lilabrun penna på mitt skåp "Från nattens händelse, till dagens skräck ska du åter skrämmas av denna fläck /Djävulsfågeln.
Jag blev rädd, räddare än vad jajg nångonsin har varit. Jag hämtade vatten och papper från toaletten och med skakiga händer försökte jag gnugga bort texten men det gick inte. "JENNIFER HJÄLP" skrek jag även fast hon stod två dm bakom mig. Jenfa sprang fram och tillbaka med papper insmetad i tvål och vatten. "Det här måste verkligen få ett slut" Sa Jenfa. En stor tillbakstanke ekade i min hjärna, bilderna från natten, skräcken på ryggen och texten på skåpet.
- Jag är förföljd, antingen av en mystisk människa eller en omänsklig figur..
Sa jag.
- Jag förstår ingenting, varför just du?
Svarade Jenfa lite tomt.

Texten på skåpet gick i alla fall inte bort helt.
Skolan var slut och Jenfa och jag traskade hem med snabba steg.
Det regnade och det kändes precis som att det skulle börja åska.
Senare på kvällen började det åska, som tur hade vi hunnit laga vår enkla mat innan vi stängde av elen. Nu satt vi där två tolvåringar med hundra stearinljus omkring oss.
- Visst låste vi dörrarna, ja det gjorde vi.
Frågade Jenfa.
- Ja det gjorde vi, jag kontrollerade det fem gånger.
Svarade jag.
"euuuuiiiii,euiii, bark, fark, bong" dörren åkte upp nere i källaren. Tydliga steg hördes nerifrån samt en pust. Plötsligt speglades en skugga upp i trappen.. En slags människa med djävulshorn och vingar. Både Jenfa och jag såg det, vi blev tomma på tankar i en sekund. Sen kom jag på att vi har ett praktiskt larm som går direkt till polisen. Jag viftade med armarna till Jenfa som symboliserade att ´hon skulle följa efter mig. Vi sprang upp en trappa till samtidigt som vi hörde att skepelsen gick upp för den andra trappan. Skräcken kom, tillbakstankarna kom allt på en och samma gång. Jag sprang som en dåre och Jenfa kutade efter. Tillslut fick jag tag på det praktiska larmet jag tryckte in knappen, efter det vinkade jag in Jenfa i mamma och pappas garderob. Vi var helt tysta, skräckslagna och helt förstörd. I bakrunden hörde vi skepelsens steg.. nu var han på samma våning ett rum i från. Det här är slutet, Jenfa och jag tog varandras händer och kollade på varandra i väntan på att skepelsen skulle rycka upp garderobsdörren och sedan döda oss med dens horn.
"Jag är ingen människa, jag är en fågel en djävulsfågel. Som kanske liknar en människa. Jag har följt dig sen vårt fösta möte i natt Linnéa"
Sa skepelsen eller djävulsfågeln med en stark och tydlig röst.
Jag tänkte "han sa mitt namn, han vet vart jag är och vem jag är".

"Jag tänker inte göra dig illa den här gången"
Sa djävulsfågeln i samma sekund som polisen och hela alltihopa kom uppspringandes.

SLUT!