Dödens omfamning

Skriven av Lisa, 15 år från Finland.

Tiden är mystisk. Ibland går den snabbt och ibland så långsamt att man bara vill skrika. Tiden är obarmhärtig. Ibland vill man utbrista
"Vänta, jag hänger inte med" men tiden väntar inte. På en dag kan ditt liv få en radikal vändning. På en timme eller till och med en minut kan allt förändras. Ibland händer något bra och ibland något tragiskt. Men tiden följer dig genom livet, eller är det du som följer tiden?

Vattnet under mig flyter stilla fram. Ovetande om min sorg, min rädsla. Ån slingrar sig vidare. Bron är öde. Jag är ensam.
När jag tänker tillbaka och ser allt som fört mig hit kommer tårarna. Sakta rinner de ner för mina kinder för att sedan slå emot vattenytan. Dränkta i miljontals andra vattendroppar. Alla människor som älskat och stöttat mig. Varje händelse. Allt har lett mig hit. Jag hade så mycket kvar att ge.
Jag ser deras ansikten framför mig. Mammas rödgråtna ansikte, mina systrars ledsna och förvirrade miner.

Det var en vacker begravning. Kistlocket pryddes av röda och vita rosor. Orgelmusiken ekade mellan väggarna. Det var en underlig känsla. Att stå där vid deras sida utan att kunna trösta dem. Utan att kunna säga
"Gråt inte mamma. Jag älskar dig"
"Moa gumman. Storasyster mår bra nu. Ta hand om er. Var snäll med lillasyster. Gör som mamma säger. Jag älskar er."
Så många ord som lämnats osagda. Så många ord jag velat säga. Men jag fick aldrig den tiden, den togs från mig. Jag var inte redo. Inte än.
När de bar ut kistan gick jag vid min mammas sida. Viskade tröstande ord, höll om henne, sade att allt skulle bli okej. Men skulle det bli okej? Jag visste inte. Gravstenen var vit och texten var skriven i svart. Den var vacker, min gravsten. Men det kändes konstigt att läsa dödsdatumet. Jag kom ihåg allt. Den hemska natten, den sista i mitt liv.

Det hade regnat. Gatorna var hala men jag gick försiktigt. Paraplyet som jag höll i handen frångade upp vinden vilket gjorde det svårt att ta sig fram. Mörka löv virvlade runt i luften. Gatan var tyst och öde. Jag kände mig ensam, men jag visste att det inte var långt hem. Då hörde jag rösterna. De skrattade och pratade högt. Jag snabbade på stegen, men de kom allt närmare. Jag hörde att de ropade på mig. Förskräckt vände jag mig om. Deras ansikten kommer för alltid att finnas i mitt minne. Men jag kände inte igen dem. Jag blev så rädd. Jag började springa. Fortare och fortare, men en av männen följde efter. Det kändes som om tiden gick så otroligt långsamt. Benen ville inte lyda. Jag önskade så innerligt att jag skulle vara hemma. Att jag skulle få krama om min mamma och få känna mig trygg. Men jag var inte hemma. Plötsligt kände jag hur fötterna halkade iväg under mig. Huvudet slog hårt mot trottoaren. Det sista jag fick uppleva i mitt liv var mannens alkoholindränkta andedräkt och de skrovliga händerna mot min hud.

Jag kom aldrig hem och fick aldrig krama om min mor. Det finns inget jag kan göra åt det. Var det verkligen meningen att mitt liv skulle sluta på det här viset? Det är så många jag lämnat kvar. Så många jag saknar. Jag var inte redo att dö.
"Det är dags att gå vidare min vän" Förskräckt upptäckte jag att jag inte längre var ensam. Bredvid mig satt en ung man på broräcket. Jag såg ner i det mörka vattnet.
"Jag kommer sakna dem"
Han log tröstande mot mig
"Och de kommer att sakna dig. Men vi hör inte längre hemma här."
Han reste sig och började långsamt gå längs vägen. Jag tvekade en stund, men följde sedan efter.
"Jag älskar er" viskade jag och hoppades att vinden skulle föra fram mina ord.
Det kändes plötsligt annorlunda. Som om någon lyft en sten från mitt hjärta. Mannens ord ekade i mitt huvud "Vi hör inte längre hemma här". På något vis kunde jag ta till mig orden. Jag förstod. Det var dags.
Ett vitt ljussken uppenbarade sig framför oss.
"Kom" sade han och sträckte ut sin hand mot mig. Jag tog tag i den och vände mig inte om. Ett kapitel var avslutat och jag var redo att börja ett nytt. Vart jag än hamnade nu så visste jag att jag aldrig skulle vara helt ensam. De jag älskar kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Jag var inte rädd längre. Vi steg in i ljuset och lämnade denna världen bakom oss. Ovetande om vad som väntade. Men min själ hade slutligen funnit frid