Den tomma

Hon började må dåligt, hon slutade äta. Hon stoppade sina fingrar i halsen och spydde och grät.
Hon blev smalare och smalare, tystare och tystare.
Hennes armar blev till pinnar hon blev likblek i anskiktet, det var hemskt att se.
När dagen kom, kunde hon nästan inte gå, benen hade tappat allt det fanns inget att stå på. Hon kunde knappt prata hon kunde knappt röra sig.
En dag var hon inte skolan, hon ville att jag skulle vara hos henne.
Jag satt på hennes säng, hon försökte tala.
Det hon sa var "Ko-m ihååg.. mig, gil-la mig som den jag var in-nan.."
Några minuter senare kunde hon inte prata, hon kunde inte röra sig. Bara höra och blinka.
Hennes sista minuter gjorde vi till skoj, jag log hon blinka hon hörde mig hon förståd och hon log.
Det sista jag sa till henne var "Jag kommer alltid minnas dig, som den du var, jag lovar att aldrig glömma denna stund" hon blinkade och log. Samtidigt som jag grät, grät hon.
Nu var det hennes slut, hon somnade in...

-Det är hemskt att sjukdomen anaroxia finns, världen måste göra mer åt det. Tillsammans kan vi kämpa emot <3