BUSSRESAN...

Skriven av Vida Roslund , 12 år från Norrköping.

Sara satt på sin säng och hade tråkigt. Hon läste, men hon orkade inte koncentrera sej. Skulle hon gå till en kompis? Nej, det var sommarlov, så alla var bortresta. Skulle hon städa sitt rum? Hon suckade vid bara tanken. Tillsist bestämde sej Sara för att hon kanske skulle åka ner till stan. Hon kunde kanske titta på kläder eller något… Hon hade bestämt sej, det var bättre en att bara sitta på sin säng i alla fall. Sara reste sej, tog sitt busskort, sin plånbok, sin jacka och gick mot bussållsplatsen. När hon kom fram och skulle vänta på bussen började hon fantisera. Det var nämligen så att hon skulle få en hund om några dagar. Det hade hon verkligen önskat sej så länge hon kunde minnas. Medan hon stog där och tänkte rullade bussen fram. Sara gick på den, fortfarande tänkte hon inte på något annat en hunden. Hon satte sej ner och tittade sej omkring. Det var bara två personer utom hon på bussen. Båda två såg mycket bleka ut. Sara undrade om dom var sjuka. Det som också var konstigt var att båda två stirrade rakt fram med tom blick. Sara tyckte att det var något obehagligt med dom och tittade snabbt ut genom fönstret istället. Det gick snabbt, dom stannade inte vid någon hållplats och ingen gick på. Snart skulle dom vara framme på hållplatsen där Sara skulle gå av. Sara reste sej upp, redo att trycka på stoppknappen… Men det fanns ingen där! Och nu körde dom förbi Saras hållplats!
- Hållå!, Ropade Sara, hallå! Jag skulle av där!
När chauffören varken stannade eller svarade sprang Sara fram till honom, men hon hejdade sej när hon kom fram och kunde inte hindra sej från att skrika. Där chauffören borde ha suttit satt det i stället ett skellet med blåa iskalla ögon som stirrade rakt fram. Då märkte Sara att dom svängde in i skogen. Hon skrek och backade tillbaka till sin plats. Då fick hon syn på dom två andra i bussen igen. Dom log. Sara skrek. Hon kastade sej mot fönstret och försökte slå sönder det. Hela tiden grät och skrek hon. Men glaset gick inte sönder. Sara sjönk ner på sätet och blundade, samtidigt som hon hoppades att allt bara var en ond dröm. Då stannade bussen. Dom andra två reste sej upp samtidigt och gick fram mot Sara. Trots Saras skrik och sparkar, släpade dom ut henne från bussen. Dom var vid en sjö. Till Saras förskräckelse såg hon att sjön såg blodig ut. Sara orkade inte kämpa emot längre när dom två andra band rep om hennes händer och fötter. Dom två släpade fram henne mot kanten av sjön och började samtidigt säga: Oh mäktige Karfoto, gör oss levande med detta sista offer, så att vi sedan, med din hjälp, kan vi ta över världen. Innan Sara han säga eller tänka något mer, kastade dom i henne i vattnet och allt blev svart…



SLUT!!!