En vardagshjälte

Skriven av Julia, 12 år från Uppsala.

Det var fortfarande mörkt ute när Linnea öppnade ytterdörren och steg ut. Den iskalla decemberkylan slog emot henne när hon gick längs gatan denna tidiga måndagsmorgon.
Den svaga gatubelysningen gav ett kallt och oinbjudande sken. Hon hade den där obeskrivliga känslan igen. Den där rädslan som lämnade djupa spår efter sig inom henne.
Hon huttrade till och slöt den svarta vinterjackan allt hårdare omkring sig. Den korta vägen till skolan kändes oerhört lång och ändlös. Hon orkade inte gå en dag till i skolan. Det var så fruktansvärt jobbigt att varje dag komma tillbaka till mardrömmen. Till verkligheten.
Det började snöa igen. Små snöflingor som landade mjukt på den hårda asfalten, och bildade ett vitt täcke över landskapet.
Linnea ville vara lycklig, som hon alltid hade varit som barn när den första snön dalade ner i början av vintern. Men inte denna kalla dag.
Inte sedan hon i början av terminen hade börjat i den nya skola som förändrade hennes tillstånd. Från att gå i en liten skola där alla kände alla och accepterade henne som hon var, där kärlek och värme spreds varenda dag, till att gå i en stor, kommunal skola där kyla rådde. Hon var osynlig och hade inga vänner. Linnea fruktade att gå till skolan varje dag. Ibland slog de henne, ibland gav de henne mördande blickar.
Det var inte alls som hon hade tänkt sig att skolan skulle vara. Ibland undrade hon om någon i hela världen kunde älska henne. Inte ens Linneas föräldrar. De var för upptagna med sina yrken, och sedan var hon ju det enda barnet.
Om bara någon kunde le mot henne, säga något snällt, ja, vad som helst, så skulle det göra henne glad. Ingen hade någonsin gjort det i den stora skolan.
Den gråa, trista skolbyggnaden dök upp ur dimmorna och hon kände en gråtklump i halsen när hon steg in i byggnaden och gick fram till sitt skåp. Det var sista året i grundskolan och hon hoppades komma till ett bra gymnasium nästa höst.
Linnea strök undan sitt långa, kastanjebruna hår och hängde av sig ytterkläderna. Hon var tidig. Ingen annan syntes i korridoren. Det var alltid bäst att komma till skolan innan alla andra kom för då kunde hon i lugn och ro ta fram alla böcker, och sedan gömma sig på toaletten.
Plötsligt hörde hon steg längst ner i gången. Det var Kevin. Linnea flämtade till. Hon försökte gömma sig i inne på toan men det var försent. Kevin var redan framme.
”Hej Linnea!” hånlog han. ”Vad gör du idag då? Ska du snart gå in på toan och gråta?”
Linnea svarade inte.
”Kom igen då, svara mig, annars slår jag dig”, hotade han.
Skräcken lyste i Linneas ögon. Hon tänkte inte låta honom slå henne. Hon visste att det inte var någon där, och ingen skulle se när han slog. Och hårt slog han, det visste hon.
”Nej, du får inte slå mig”, sa hon tyst.
”Jag hör inte vad du säger människa!” skrek han. ”Har du tappat talförmågan?” Kevin vände sig snabbt om och slog henne hårt över ansiktet. En gång, två gånger och sedan en hård spark mot magen.
”Jag hatar dig!” skrek han. Linnea kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Vad hade hon gjort dem alla? Varför var hon ett offer för deras slag? Hon förstod inte.
Just då dök Alexander och Caroline upp. De stämde in i hånet och de slog henne igen. Linnea grät. Hon brydde sig inte om vad de tyckte just då. Det gjorde ont inom henne när hon hörde de elaka orden strömma emot henne.
Plötsligt hördes en röst. Det var Olivia.
”Lägg av!” rösten var bestämd. ”Sluta upp med det där!”
Kevin vände sig om.
”Kom igen Olivia, var med och slå på vår leksak! Hon är så ful så att hon inte är värd att försvaras!” Kevins iskalla röst ekade i den snart halvfulla korridoren.
Olivia steg fram och ställde sig mellan Linnea och Kevin. Både Alexander och Caroline flinade.
Olivia grät inom sig. Hon såg på Linnea och kände hur hennes hjärta brast. Varför gjorde de så mot henne? Inte heller hon förstod.
”Gå härifrån!” uppmanade hon de tre. ”Gå, och lämna henne ifred!”
”Men Olivia…” försökte Alexander.
”Nej! Lämna henne!” skrek hon. De gick sakta iväg och försökte skratta. Men de skämdes.
Olivia vände sig mot Linnea och log. Leendet värmde trots att såren gjorde väldigt ont. Linnea visste att hon borde säga tack men hon fick inte fram ett ord. Sedan blev allting svart.

Nästa morgon var det inte lika jobbigt att gå till skolan. Hon tänkte på Olivia igen. Äntligen hade någon sagt ifrån. Även om Olivia inte trodde att hennes leende betydde så mycket, så betydde det hela världen för Linnea.
Hon skrattade till när hon tänkte på Olivia. Hon hade varit en hjälte för henne. Det var första gången på flera månader som hon hade upplevt riktig lycka.
Solens tidiga morgonstrålar lyste upp hennes värld och lämnade snön att gnistra som tusen diamanter.
Hon tog en omväg till skolan denna morgon. Hon gick ner mot hamnen. Ett tjogtal segelbåtar stod kvar sedan sommaren och alla träden var inlindade i snö. Det var så underbart vackert.
Hon hade äntligen funnit lyckan som hon bara dagen innan hade letat efter. Lyckan som funnits där som barn, men försvunnit med åren. Lyckan var där igen.