Hundvalpen

Skriven av Cecilia, 9 år från Kimito.

Rebecka grät tyst och lade ned kransen med blommor på graven. Hennes mycket kära hund Pepparmint hade dött. Han hade varit en golden retriever, som blivit 15 år gammal. Hon var aldles ensam. Det var jämt ett år sedan han hade gått bort, och hennes mamma och pappa var dessutom nästan aldrig hemma. Pepparmint hade varit hennes ända sälskap. Hon hörde mammas bil köra upp på uppfarten och rusade bort från graven. Hon tårkade tårarna och svalde gråten.
- Hej mamma! hur var det på jobbet? Frågade hon och försökte låta glad. Hon klämde till och med in ett litet leende.
- Hej gumman! Det var okej, men roligt påstår jag inte att det var! Skrattade hon. Jag har någon här bak som vill träffa dig föresten! Rebecka ryckte till. Vad kunde det vara? Hon såg spänt på när hennes mamma öppnade dörren, och ut hoppade en liten golden retriever valp med lyckliga ögon och viftande svans. Då brast Rebecka i gråt och rusade därifrån. Valpen rusade efter henne. Hon satte sig vid graven, och tårarna rann ned för kinden. En ny valp? Ersätta Pepparmint? Valpen slickade på hennes hand, men hon slog till den.
- Sluta dumma hund, väste hon och knuffade till den.
- Du ser ju ut som en sol, du är gul och glad, log Rebecka och såg på valpen, med snälla ögon. Den kunde ju inte rå åt att hennes mamma tagit hem valpen. Det var en söt hona, som verkligen såg ut som en sol. Gul, och hon strålade av lycka, så hon kunde nog heta...
- Sunshine! Det ska du heta! Men kom ihåg, att jag inte tycker om dig, sa hon strängt. Sunshine skällde och de sprang tillbaka.
- Rebecka! Goldy! ropade Rebeckas mamma Karin.
- Goldy? upprepade Rebecka.
- Ja, hon heter så, den lilla guldklimpen! Skrattade Karin.
- Hon är ju en sol! Strålar av lycka, och är gyllenegul! Hon heter Sunshine från och med nu! Ropade Rebecka och kramade valpen. Men jag får en sådan skuldkänsla! Jag vill inte att Pepparmint ska bli ersatt!
- Det blir han inte, han trivs i himlen, och vill bo där nu, han var gammal, och vill nog att du ska vara glad, tröstade mamma och Rebecka nickade. Sunshine och hon blev bästa vänner, och medan den ena tuggade godis tuggade den andra tofflor. Sunshine lärde sig mycket, och påminde inte alls om Pepparmint. Men Rebecka glömde aldrig Pepparmint, och när hon blev 80 år och hade haft 20 hundar med sig i det vilda livet skakade hon på huvudet framför de gråtande släktingarna.Rebecka var gammal, hon skulle lämna vår jord.
- Det är ingenting att gråta över, det är sådant livet är, sa hon bara och somnade sedan in... I himlen sprang hon i den eviga solen, bredvid Pepparmint och Sunshine. Det bästa var att vara alla, alla lyckliga, iställer för 2 lyckliga, och en ledsen flicka med skuldkänslor...