Ett nytt liv.

Skriven av Emmy Hallare, 11 år från vaxholm.

Jag låg i min säng och väntade på att pappa skulle komma hem. Klockan var halv två på natten och jag skulle upp tidigt imorgon, men vem bryr sig?! När ens pappa skulle komma hem kockan nio och inte är hemma när klockan är halv två! Jag hade ringt minst tjugo gånger, men han hade inte svarat. Vad kunde det vara som höll kvar honom, var det en jättelång blikö? Nej det kunde det inte vara, bilköer tog inte så lång tid, eller... Oron växte inom mig och i magen låg en stor sten och ruvade. Jag blundade och försökte somna men då dök de hemska tankarna upp. Tänk om pappa hade dött, tänk om han hade blivigt mördad! Nej så kunde det inte vara, det fanns ju ingen som skulle vilja mörda pappa! Ingen som jag kände iallafall. Jag låg där timme efter timme och väntade på att pappa skulle komma hem eller ringa tillbaka. men det gjorde han inte, han varken kom hem eller ringde tillbaka. Tänk om pappa hade lämnat mig, precis som mamma hade lämnat mig och pappa. Nej så kunde det inte heller vara, pappa älskade ju mig , det hade han sagt ju! jag tittade på klockan igen, klockan var kvart i sex på morgonen. Nu ringde telefonen äntligen! stenen löstes upp och blen till ett pirrande hopp inom mig. men jag var fortfarande rädd, för tänk om det inte var pappa. Hej, det är Oliver. Hej jag heter johanna sjölund, din pappa har varigt med om en svår bilolycka, han är påväg att avlida, men han kräver att få säga ett sista farväl till dig, jag kommer och hämtar dig så fort det går, hejdå! Inen klump kom, ingen smärta inenting hände. Jag stod fortfarande med telefonen i handen när allt började snurra runt runt. Dendär johanna hade säkert använt just avlida bara för att jag inte skulle förstå vad som hade hänt, men jag visste, jag visste vad avlida betydde! Min pappa skulle dö. Vad skulle hända sen jag hade ju ingen annan släkt att komma till, bara gammelmormor, men hon satt ju på ålderdomshem och hade glömt allt som hon npågonsin hade upplevt. Jag gicvk och satte mig på en köksstol, jag skulle snart få se min pappa för sista gången. Nu kom klumpen i magen också, den ville att jag skulle gråta, men det gick inte, jag var för chokad för att kunna gråta. Jag hörde en bil svänga in på garage uppfarten, nu kom Johanna. Jag reste mig för att gå ut i hallen ocgh göra mig klar att gå. jag visste att tiden var knapp, om jag skulle få ta farväl av min pappa så måste jag skynda mig! jag satte på mig skor och jacka, och ungefär tre sekunder efter att jag var klar rycktes dörren upp och där stod en lång tjej med mörka ögon och ljust hår. En liten namskylt satt på hennes blåa jacka, Johanna sjölund stod det på den. Kom med vi har inte gott om tid! Jag följde raskt med och satte mig i den slitna gråa bilen. Johanna rivstartade och körde alldelles för fort ut på vägen. på tio minuter hade vi tagit oss till sjukhuset. Vi rusade in upp för trappor och genom korridorer. Snart var vi framme vid pappas rum, rum 193 stod det på dörren. Johanna knakcade på lite försiktigt och gick sen in utan att få nåt svar. där på sängen låg pappa, orörlig. Han kunde väl inte ha dött än?! Jag rusade fram ocyh kände på hans panna, den var kall....... Han hade dött. jag hann aldrig ta farväl av honom.

En månad senare satt jag på flyget till Californien. Det var där min mamma bodde. dit skulle jag åka och där skulle jag bo. Jag skulle glömma pappa och allt det förflutna, mitt liv skulle börja om på nytt! Det bästa av allt var att jag skulle få träffa mamma igen! jag hade bara träffat henne en gång och det var för sex år sen. jag kom knappt ihåg hur hon såg ut.
När jag kom fram stod mamma vid flygplatsen och väntade, precis som hon hade lovat. hon såg snäll ut och jag var glad att jag iallafal hade en mamma!