Mitt liv som löngnare

Skriven av Moa Westling, 10 år.

Jag måste berätta för någon, tror jag. Jag vet att det skulle bli bättre då.
Det är inte bra att ljuga men det blev en vana för mig. Riiiiiiiiing, det är väckarklockan som ringer och jag ska till skolan.
Jag vill inte gå dit, då måste jag komma på en bra lögn för att jag inte var på discot med min "pojkvän som jag sa att jag
har träffat, men han finns inte. Jag vill vara med dom andra tjejerna i klassen och det får jag inte för att jag inte har det dom har. Dom har pojkvänner allihop. Dom har snygga kläder, inte jag för vi har inte råd med det eftersom mamma är arbetslös och pappa har inget bra jobb, eller det är väl bra men han får mindre betalt på grund av finans krisen.
Dom har ett eget rum, inte jag, Jag delar rum med min bror. Vad ska jag göra?
Två månader senare
Emelie är min bästa vän, jag tänker berätta allt för henne och mamma, pappa och tjejerna i klassen.

Emelie! jag måste berätta en sak för dig, jag ljuger om hela mitt liv, jag har inte pojkvän, inget eget rum, inga snygga kläder och inte den där
ur snygga läder väskan som alla andra har. Jag har ljugit om nästan hela mitt liv. Hjälper du mig att berätta för mamma och pappa?
absolut! Varför har du inte sagt något?
Jag vågade inte...
men jag litar på dig och så men jag visste inte vad jag skulle säga.