Kidnappad och bortslängd!

Skriven av Sandra, 12 år från Katrineholm.

Det var natt och månen lyste. Jag kollade upp på stjärnorna där jag satt på hästryggen. Jag kände mig iakttagen, jag kollade mig omkring innan jag kollade ner på min häst.
– Vad tycker du Emmy, ska vi rida hem igen?
Emmy gnäggade som svar. Det där tolkar jag som ett ja. Viskade jag för mig själv. Jag gav Emmy dem rätta hjälperna och efter en stund red vi i galopp. Jag ville komma ifrån den här kusliga skogen så fort som möjligt! Jag hörde något, jag saktade ner till skritt och kollade mig omkring igen och lyssnade efter fler ljud. Men jag varken såg eller hörde något så jag red vidare. Nu lät det igen! Jag red fortare, och innan jag viste ordet av galopperade jag ut ur den kusliga skogen.
När skogen var utom synhåll lät jag Emmy sakta ner. Det började ljusna. Å nej! Tänkte jag, pappa skulle säkert vakna vilken sekund som helst! Jag måste skynda mig hem nu! Annars kommer det inte vara så roligt att vara jag längre! tänkte jag oroligt för mig själv.
Äntligen är jag hemma! tänkte jag tyst för mig själv några minuter senare.
– Där är du ju! Jag har letat efter dig i flera timmar nu! Jag trodde att du hade blivit kidnappad eller något sådant! Sa min bästis Wing Shan.
– Nej då! Jag har bara varit i stallet. Sa inte pappa det?
Wing Shan rodnade en aning. Jag frågade inte. Sa hon tillslut. Det var väll det jag tänkte! Tänkte jag för mig själv.
– Aja, ska vi rida ut nu? Frågade Wing Shan glatt efter en stund.
– Wingi! Vi har saker som måste göras först! Som t.ex.
• Utfodra hästarna.
• Ge hästarna vatten.
• Mocka.
• Ryckta hästarna.
• Sadla hästarna.
– Oj, vistja! Det glömde jag hehe. Jag går och hämtar Ebba! Svarade Wing Shan glatt.
Ebba var Wing Shans Arabiska fullblodssto. På ett sätt var jag lite avundsjuk på Wing shan. Hennes föräldrar hade råd att ge henne Arabiska fullblod medans mina föräldrar bara hade råd med angloarab. Okej sa jag tillslut. Och det finns ju faktiskt dem som har det värre! Tänkte jag för mig själv medans Wing Shan gick och hämtade Ebba. OJ! Det hade jag helt glömt bort! Jag måste ju ge mat och vatten till mina två hamstrar också!
– Vart ska du? Frågade Wing Shan mig när jag sprang ifrån stallet.
– Jag ska bara ge mat och vatten till Sandy och Mina.
– Okej, jag börjar så länge.
– Okej, jag kommer snart. Här har ni mat och vatten. Tänkte jag tyst för mig själv. Sådär. Bäst jag går och hjälper Wing Shan nu.
– Sådär, nu är vi klara, nu kan vi rida ut! Sa Wing Shan glatt.
– Ja! Kom då! Svarade jag lika glatt som Wing Shan.
Vi red tysta en stor del av vägen. Jag kom inte på något att säga. Plötsligt hörde jag något!
– Hörde du det där? Frågade jag oroligt.
– Hörde vaddå? Undrade Wing Shan.
– Det lät som om vi inte är själva här! Sa jag. Jag var rädd! Tänk om det var hästtjuvar eller mördare eller kidnappare eller sådana som våldtar små flickor som vi!
Nu gick allt riktigt fort! Ett till ljud hördes! Hästarna vart rädda och stegrade, vi ramlade av båda två. Hästarna galopperade hem! Två maskerade män kom springande, Wing Shan reste sig upp men den ena manen slog till henne och puttade henne så att hon föll till marken! Jag skulle precis springa till Wing Shan när den andre mannen tog tag i mig och förde bort mig. Jag vart så rädd att jag inte fick fram ett ljud. Tårarna började rinna ner för min kind.
Åh nej! Tänkte Wing Shan. Jag måste följa efter dem! Men min häst sprang iväg och jag är inte så snabb, jag kommer aldrig hinna ikapp dem i tid! Wing Shan bestämde sig tillslut för att följa efter dem och ringa efter polisen när dem kom fram! För hon kunde ju omöjligt klara av dem här helt själv! Hon hade redan förlorat mot dem en gång.
När dem äntligen var framme ringde hon polisen. Några minuter senare kom dem. Dem omringade kidnapparna, efter ytligare några minuter lyckades polisen få tag i kidnapparna. Några poliser körde iväg med dem och några stannade kvar en stund för att se till att jag mådde bra. Så dem både tog fast kidnapparna och räddade mig. Men dem hade aldrig klarat det utan min allra bästa kompis Wing Shan!
Slut.