Ensam fast jag har

När jag var lite gick jag ofta runt ensam på rasterna, jag gick runt och bara kollade ner i marken. Ändå hade jag jätte många kompisar i skolan som jag kunde vara med, men de hade vant sig vid att jag gick runt själv, så ingen frågade om jag ville vara med. Men på fritiden var jag aldrig själv, då var jag med min bästa vän Anna, nästan varje dag.

När jag började andra klass slutade jag gå omkring ensam på rasterna, jag var alltid med kompisarna istället. Vi var fyra tjejer som blev riktigt tajta, vi trivdes jätte bra med varandra. Anna var naturligtvis en av oss fyra.

Men när jag sedan började tredje klass som en ny tjej till klassen, Ronja. Hon bodde inte så långt ifrån mig så jag och Anna gick hem till henne en dag. Efter ett tag blev vi alla tre väldigt bra vänner. Vi brukade alltid vara alla tre tillsammans, men en dag kunde jag inte vara med, så då var Anna och Ronja ensamma. Nästa dag hade vi bestämt att Anna skulle komma hem till mig, så jag ringde henne på morgonen. Men då kunde hon inte, hennes mamma hade tvingat henne att stanna hemma och städa rummet, sa hon. Lite senare den dagen gick jag ut med min hund, när jag gick förbi Ronjas hus ser jag Anna och Ronja på studsmattan. Skulle inte Anna vara hemma? När de ser mig hoppar de av studsmattan och går in.

Efter den dagen hörde Anna nästan aldrig av sig till mig, hon var med Ronja hela tiden istället. Ronja hade tagit min plats. Jag ångrade så himla mycket att jag hade kommit på idén att gå hem till Ronja. Men jag började vara med de andra två tjejerna i vårt "gäng". Nicky och Elina. Men när jag började sexan bytte jag skola. Då slutade Nicky och Elina höra av sig, jag ringde dem ibland och frågade om dom ville vara med mig, men de kunde nästan aldrig.

Jag trivdes inte så bra i den nya klassen, men jag fick två nya vänner. Hela sexan längtade jag bort från den skolan, jag trivdes inte alls, trots mina två vänner jag hade där.

När jag började sjuan blev det ny skola igen, och där fick jag några nya kompisar. Men ingen av dem frågade mig om jag vill göra nåt, jag fick alltid fråga dem. Det var alltid jag som fick smsa eller ringa dem för att få tag på dem, de ringde aldrig mig. De fick mig att få väldigt dåligt självförtroende, för dem hade hur många vänner som helst och fick alltid massa sms när jag var med dem, men jag hade bara dem. Jag kände mig dålig som inte kunde skaffa fler vänner, men jag var så blyg. Jag hatade mig själv och det gjorde att jag aldrig pratade med nya människor, jag trodde inte att de skulle gilla mig, jag dög inte. Enligt mig i alla fall.

Nu är jag femton år och går i nian. Jag har fortfarande inga riktiga vänner. Jag har ingen vän jag kan prata med när jag mår dåligt, jag är allas andrahandsval. Jag känner mig ensam, även om jag har många vänner. Eller, jag vet inte om jag kan kalla dem vänner. De bryr sig ju egentligen inte om mig. Jag bara är med dem för att inte bli ensam. Fast egentligen känner jag mig lika ensam nu. Jag är ensam fast jag har alla mina "vänner".