Klicka här för en talversion av Unga Faktas hemsida. Låt datorn läsa upp texter och innehåll för dig!

Till Unga Faktas startsida




















Älvan och jag.

Skriven av Wilma Stenhardt, 11 år från Täby.

Amy springer på stengatan i den lilla byn Stenbacka.
- Kom tillbaka! Skriker hennes mamma bakom henne. Men Amy lysnar inte. Tårarna rinner ner för hennes kinder och hennes blonda lockar fladdrar i vinden. Hon saktar ner vid en stig. Stigen leder till en skog, en skog som Amy ofta går till när hon är ledsen och behöver trösta sig. Hon går fram genom den gröna skogen. Trädens kronor sträcker sig nästan ända upp till himlen. Hon tittar upp och det enda hon ser är gröna friska träd som svajar i vinden. Hon går en bit till in i skogen och stannar, hon låter ögonlocken falla och det blåser svalt om kinderna, hennes vita tunna klänning fladdrar i vinden och hon känner frihet. Hon vill leva ett liv som innehåller frihet. Nu öppnar hon ögonen och ser sig omkring, tårarna rinner inte längre och kinderna är svala. Hon tar några steg fram och sätter sig ner, hon lutar sig mot ett stort högt träd, och hon sluter ögonen. Efter en stund öppnar hon ögonen och ser sig omkring, ”vad vackert det är” säger Amy lågt. Hon blir trött och lägger sig ner, mossan gör att marken blir mjuk. Hon låter ögonlocken falla och efter en halv minut sover hon djupt. Hon vaknar av att en hårslinga lagt sig över hennes ansikte. Hon reser sig långsamt upp och tittar ut i skogen. Blicken vandrar sakta igenom alla träd och buskar. Hon tar några steg fram och hon fortsätter vidare. När hon kommit en bit känner hon att det blir lite våt om foten hon tittar ner och ser att hon står i våt gräs, när hon vänder blicken fram ser hon att det är en sjö, och mitt ute i vattnet står en stubbe. Hon låter blicken vandra över sjön och den stannar på stubben. Det, det sitter någon där, stammar Amy. Det är någon som är väldigt liten och som har vingar som en trollslända. Amy tar några steg fram och vattnet är nu upp till knäna på henne. Det lilla som sitter där på stubben sitter med ryggen vänd mot Amy. Amy blir tvungen att gå runt kanten till sjön. Och när hon står, och ser den lilla figuren från sidan ser hon att det är en älva. Men det kan inte vara möjligt, viskar Amy och gnuggar sig i ögonen. Hon tar ytterligare några steg fram och nu ser hon ordentligt, det är en älva. Älvan är lika liten som en tumme och den lilla älv flickan har vågigt blont hår och vingar som är så fina och tunna och så har hon en tunn vit klänning precis som Amy på sig. Amy stannar upp för några få sekunder och då hör hon att den lilla älvan gråter. Amy tvekar en stund men sedan ger hon med sig. Hon vadar ut till stubben och stannar där. Hon står med ansiktet vänt mot älvans rygg, och utan att tveka den här gången tar Amy fram ditt pekfinger och drar det försiktigt över älvans lilla rygg. Älvan blir tyst för en sekund men fortsätter sedan att snyfta tyst. Amy frågar med darrig och osäker röst
- Hur är det?
Den lilla älvan vänder sig om och tittar rakt in i Amys ögon. Amy blir helt darrig av den vackra synen. Den lilla älvan har ett litet näpet ansikte med blåa ögon och rosen röda kinder. Utan att tänka sig för säger Amy igen
- Hur är det?
Och det här gången svarar älvan.
- Det är dåligt. Säger den lilla flickan med gråten i rösten och så vänder hon bort det lilla ansiktet.
Amy känner att modet lyfter och hon vågar sig på en fråga till.
- Vad heter du?
Flickan vänder ansiktet fram igen och ser lite gladare ut nu.
- Wilma, svarar hon snabbt.
Nu är Amy inte lika rädd längre. Så hon kupar sina händer och sätter dom framför Wilma som sitter på stubben. Wilma reser sig upp och hon kliver upp och lägger sig ner i Amys hand.
- Jag är så trött mumlar Wilma.
- Sov du, säger Amy som börjar vagga sina händer fram och tillbaka.
Amy går upp ur vattnet och genom skogen. Efter en liten stund känner hon att den lilla älvan guppar upp och ner och att Wilmas andetag träffar Amys hand. När sedan Amy kommit in i den täta delen lägger hon ner älvan på en mossig plats under ett stort friskt träd. Och Amy lägger sig bredvid och ser på hur den lilla andas och hur håret blåser till då och då. Amy ligger där en ganska bra stund och bara tittar. En stund senare vaknar Wilma och hon sätter sig upp och gnuggar sig i ögonen.
- Vem är du då? Frågar Wilma och tittar med stora ögon på Amy
- Jag heter Amy. Och jag bor i Stenbacka som ligger därnere, säger Amy och pekar mot en öppning i skogen.
- Vilket fint namn föresten. Amy, Amy mmmm det är verkligen fint, säger Wilma och nickar långsamt.
- Varför var du ledsen förut? Frågar Amy och tittar på Wilma.
- Jag var ledsen för att jag kände mig så ensam. Jag har alltid varit ensam. Och så, säger Wilma med darr på rösten.
- Jag också, Kan inte vi bli vänner då? säger Amy och tittar på Wilma.
- Det är nog inte så lätt eftersom jag är en älva och du är en människa.
- Jodå, vi kan vara vänner för alltid ändå, försöker Amy.
Så slutar sagan. Wilma och Amy blev bästa vänner för alltid och dom träffades varje dag enda sedan dess och kanske till och med idag. Vem vet? Då vet ni. Att även om man är olika kan man bli vänner.


Betyg 1 av 5 möjligaBetyg 2 av 5 möjligaBetyg 3 av 5 möjligaBetyg 4 av 5 möjligaBetyg 5 av 5 möjliga
Tillbaka till föregående sida
















Det är vi som satsar på Unga Fakta! Copyright © 2000-2024 Unga Fakta AB