Sagan om den guldhårige

Saga från Sverige.

Det var en gång en änka som bodde med sin ende son i utkanten av en stor skog. De var så fattiga att de var glada om de kunde äta en gång i veckan. Till slut beslöt sig pojken för att söka sig ett arbete. Han var gammal nog och stark som en häst (tyckte han själv i alla fall) och inte alls rädd för att slita hårt. När han gått ett bra stycke på vägen mötte han en gubbe som var enastående, otroligt ful. Men fast pojken inte mött så värst många människor i sin tid visste han ändå att man alltid skulle vara artig.

"God dag, farbror" sade ynglingen. "Jag söker arbete. Vet ni var man kan finna ett sådant?"

"Om du är rask, flitig och trofast kan du få träda i tjänst hos mig", mullrade gubben. "Jag behöver någon som ser om mitt hus när jag är bortrest."

"Då har du din man här!" sade pojken och skakade gubbens lurviga näve.

Nu visade det sig att gubbens hus i själva verket var ett stort berg, kallt och blött och fullt med äckliga kryp som krälade överallt. Men pojken stannade som överenskommet och skötte hushållssysslorna utan att klaga.

En dag skulle gubben resa bort och gav då pojken några förmaningar.

"Nu får du inte gå längre in i berget än du redan gjort och du får absolut inte gå in i några rum där dörren är stängd. Men kommer jag tillbaka och märker att du inte kunnat hålla dina fingrar i styr ska du få en omgång som du sent glömmer!"

Pojken lovade att sköta sig och gubben reste. Men nu blev det ganska ensamt att sitta själv i det stora berget och till slut gick pojken på upptäcksfärd, trots gubbens hotelser. Han hittade en liten dörr som var olåst och tänkte: "Hur ska gubben märka om jag varit här inne?" Därmed öppnade han dörren och fann att rummet var tomt, så när som på en hylla där det låg en gammal käpp.

När gubben kom hem märkte han direkt att pojken gått in i rummet och gav honom ett rejält kok stryk.

"Gör du om det slår jag ihjäl dig!" gormade gubben.

Efter en tid reste gubben iväg igen och förbjöd ynglingen att gå runt i berget. Men inte heller denna gång kunde pojken sitta still. Han gick direkt till det förbjudna rummet för att ta en närmare titt på den där mystiska käppen. Den här gången låg det också låg en gråsten på hyllan, men ingenting annat. Hur det nu gick till märkte gubben igen att pojken snokat runt och gav honom om möjligt ännu mer stryk än förra gången.

"Nästa gång är du dödens!" röt gubben. "Nu menar jag det, din usling!"

Men hur gubben nu en hotade och slog kunde pojken inte tygla sin nyfikenhet. Då hans husbonde reste iväg för tredje gången gick han till rummet igen, där han denna gång fann en flaska med vatten bland de andra föremålen, men inte bara det -en liten häst stod bunden vid ena väggen också. Till pojkens stora förvåning började hästen tala med honom.

"Jag ska tala om för dig att du bor hos ett riktigt troll! Tag med dig käppen, stenen och vattenflaskan och sätt dig på min rygg så ska vi fly tillsammans. Är du kvar när trollet kommer tillbaka så slår han ihjäl dig!"

Pojken behövde inte fundera på saken utan satte upp på hästens rygg med de tre föremålen. Så bar det iväg ut ur berget och över bäck och äng. Nu när pojken kommit ut ur berget för första gången på länge märkte han något konstigt: Hans hår hade förvandlats till guld under sin tid hos trollet. Kanske var detta den löning som trollgubben tänkt ge honom när han var klar med sitt arbete. När de ridit ett stycke frågade hästen pojken om han kunde se något bakom dem. Jo, det kunde han faktiskt. Det var som ett grått moln på marken förföljde dem.

"Det är trollet som hämtat ännu fler troll!" sade hästen. "Kasta käppen bakom oss."

Det gjorde pojken och genast växte det upp en stor snårskog bakom dem. Nu fick trollen vända om och hämta yxor att hugga ner skogen med.

Efter en stund frågade hästen om pojken kunde se något igen. Jodå -trollen var dem i hälarna.

"Kasta stenen bakom oss!" uppmanade hästen och pojken gjorde så. Genast växte det upp ett helt berg i trollens väg. Nu måste de vända om och hämta verktyg så de kunde hacka sig igenom berget.

Så småningom frågade hästen om pojken kunde se några troll bakom dem och de kunde han. Trollen var faktiskt så nära dem nu att de nästan kunde rycka hästen i svanstaglet!

"Kasta flaskan!" ropade hästen och pojken gjorde det. Då flöt vattnet i flaskan ut till et stort hav framför trollen. Gubben och alla hans medhjälpare lade sig ner för att dricka upp vattnet, men hur de än drack sjönk havet inte en tum och till slut blev trollen så fulla att de sprack!

Pojken och hästen njöt av sin nyvunna frihet och vandrade runt i landet. Till slut kom de till ett stort slott, som tillhörde ingen mindre än kungen själv.

"Gå in och se om du kan få något arbete", föreslog hästen. Det gjorde pojken och hade tur -han fick jobb med detsamma. Det drog nämligen ihop sig till krig och när kungen och hans här drog ut i fält måste några stanna hemma och sköta om slottet. Efter en tid hade fiendehären dragit sig farligt nära kungen rike och han marscherade iväg för att utkämpa det avgörande slaget. Pojken tyckte att han också borde göra något och gick till stallet där hästen stod.

"Jag förstår att du vill vara med och försvara landet" sade hästen, "och strida det ska vi, men först måste vi ordna en lämplig utstyrsel. Ruska på huvudet så att håret faller över oss båda."

Pojken gjorde så och några av hårstråna föll på hans gamla kläder. Genast förvandlades de till en skinande guldrustning. Även den lilla hästen hade blivit täckt av ett skinande pansar.

"Gå nu till vapenhuset och hämta ett präktigt svärd" sade hästen. Det gjorde pojken och red sedan ut på sin kamrat för att delta i kriget.

Det gick dåligt för kungen. Han hade mött fiendehärens ledare i närkamp med brutit av sitt svärd. Nu stod han utan skydd medan hans motståndare gjorde sig redo att utdela dödshugget. Men just då dök en riddare upp som ingen sett förut. Hans rustning sken som solen och bländade fiendens härförare. Utan att tveka svingade pojken svärdet och slog det i skallen på kungens fiende, så han föll ihop livlös på marken. Därmed vände striden och kungens män hade snart vunnit bataljen.

Kungen var så glad över den hjälp han fått från pojken att han genast lovade bort sin dotter i giftermål, samt hela riket när kungen själv dog. Pojken blev så klart glad för detta och det verkade som om prinsessan var rätt nöjd med det hela också. Det är ju inte var dag man får gifta sig med en guldhårig hjälte!

Nu tog pojken med sig hästen till det kungliga slottet så han kunde få vila i stallet. Men hästen såg lite dyster ut och pojken undrade vad som stod på.

"Du har ju alltid kunnat lita på mina råd, eller hur?" frågade hästen. Det höll pojken absolut med om. "Så lita på mig nu en sista gång och gör som jag säger. Dra ditt svärd och hugg huvudet av mig."

"Nej, det kan jag aldrig göra!" sade den överraskade pojken.

Men den lilla hästen bad så innerligt om denna sista, hemska tjänst, att pojken till slut gjorde som han sagt. Han drog sitt svärd och utan att han vågade titta högg han till. Men när han öppnade ögonen var hästen borta. Istället stod där en ung man, ungefär i pojken egen ålder och tittade glatt på honom. Ynglingen berättade att han varit prins i det rike som kungen nu krigat mot, men att han blivit bortförd av troll som förvandlat honom till en häst. Andra, krigiska makter hade sedan tagit hans tron i besittning då han försvunnit.

"Så nu blir vi grannar", sade han till pojken, "men vi ska aldrig krig mot varandra!"

Slut!