Pojkarna som lurade Hedalstrollen

Saga från Norge.

Det var en gång ett fattigt par som bodde i Gudbrandsdalen. De hade flera barn och äldst av dessa var två pojkar, som ofta fick ge sig ut i bygden för att tigga mat och pengar. De kände därför till alla vägar och stigar i omgivningarna.

En dag fick pojkarna höra att falkfångare byggt en stuga åt Hedalshållet till. De blev nyfikna och ville gärna se hur man fångade fåglarna. De gav sig av tidigt på morgonen för att hinna både dit och tillbaka innan kvällningen, men hur fort de än gick hann det börja skymma innan de var framme. Pojkarna visste att de aldrig skulle hitta hem i mörkret och gick därför in i Hedalsskogen för att söka skydd. De gick och letade ved till en brasa då de plötsligt fick höra något komma klampande, pustande och morrande genom skogen.

Det var tre enorma troll. De var alla enögda, men hade bara ett enda öga att dela. Trollet som gick först hade ögat i skallen, medan de andra två blint följde efter och höll varandra i svansarna.

”Här luktar kristet blod” gastade det första trollet. ”Men jag ser ingen.”
”Ge hit ögat så ska jag nog hitta dem”, sade trollet som gick bakom.
”Nej, ge det till mig!” röt det sista trollet. ”Jag vet bäst hur man använder vårat öga.”

”Gud hjälpe oss, vad ska vi ta oss till?” viskade den yngre pojken till sin bor. ”Snart har de hittat oss!”
”Du ska stanna under furan här, så tar jag lillyxan och går trollen till mötes” sade hans storebror.

Den äldste pojken smög sig så nära trollen han vågade. Trots att de var stora och hemska så var de också trögtänkta och grälsjuka. Just nu bråkade de om vem som skulle få ha ögat. Till slut tröttnade det första trollet på de andras tjat och plockade ut ögat för att ge det till den som gick bakom honom. Då rusade äldste pojken fram och högg trollet i stortån, så han hoppade till och tappade ögat. Pojken var inte sen att springa fram och snappa upp trollögat. Det var stort som två pottor tillsammans och så blankt att trots att det var svarta natten blev det ljust som på dagen när man tittade igenom det.

När trollen förstod att någon hade tagit ögat ifrån dem blev de rasande och kom med alla möjliga hemska hotelser.

”Jag är inte rädd för er!” sade pojken.
”Nu har jag ensam tre ögon medan ni har inget alls.”
”Får vi inte tillbaka vårt öga i rödaste rappet ska vi förvandla dig till sten!” hotade trollen.

Men pojken manade dem att hålla sig lugna. Om de inte skötte sig skulle han hugga av dem tårna allihopa, försäkrade han. Då blev trollen spaka och lovade istället att ge honom både guld och silver om de bara fick tillbaka sitt öga. Detta gick pojken med på, men krävde också ett par pilbågar i stål som de kunde använda för att hålla ordning på trollen om de ställde till något i trakten.

Ett av trollen ropade efter den trollpacka som de alla tre levde hos. Han skrek så högt att barren flög av på granarna som stod åt det hållet, men det gjorde tydligen susen ty snart kom trollpackan klampande med två hinkar guld och silver, samt de där två märkliga pilbågarna pojkarna ville ha. Hon blev rasande då hon såg de tre trollen stå där helt hjälplösa i skogen och hotade både dem och pojken med trolldom.

”Var inte så arg”, bad det ena trollet.
”Den här lille knatten kanske lurar av dig ditt öga också!”

Då blev trollpackan rädd och slängde spannarna med guldet och silvret och de två pilbågarna på marken. Sedan satte hon iväg hemåt med de tre trollen i släptåg innan pojken ens hunnit lämna tillbaka ögat. Därefter har inget hört något om att trollen strukit omkring i Hedalsskogen och vädrat kristet blod.

Slut!