De förtrollade öarnas folk
I olika europeiska sagor förekommer de "Välsignade öarna", också kallade "Lycksalighetens öar". De sägs ligga någonstans i havet väster om brittiska öarna, och lär vara mycket svåra att hitta till. Hit flyttade många av gudaättlingarna Tuatha De Danann då människorna pressade undan dem på Irland. Irländarna hade många namn på dessa mystiska öar; Tir Nan Og (De ungas land), Tirfo Thuinn (Landet under vågorna), Tir Tairngire (De lyckliga ängarna), och så vidare.

En av de få dödliga män som besökt Tir Nan Og var den irländske krigaren Oisin (uttalas Isheen), son till hövdingen Finn. En dag var han ute och jagade med sina kamrater -alla var fenianer; de mäktigaste krigare som levt på Irland. Plötsligt mötte de en sagolikt vacker dam på en skinande vit häst. Hon var Niahm med det gyllene håret, dotter till den gamle havsguden Manannan. Niahm tillhörde ett släkte féer från den förtrollade ön, ättlingar till de en gång mäktiga Tuatha De Danann. Hon bjöd Oisin att bli hennes älskare och den unge krigaren satte upp bakom henne på hennes häst. Över land löpte den vindsnabba hästen och sedan över vågornas kammar tills de nådde den förtrollade ön. Runt om i havet skymtade Oisin märkliga syner, glittrande palats som höjde och sänkte sig ur böljorna. Niahm stannade till vid ett av slotten och förklarade att damen som bodde här hade kidnappats av en fomor, en ondskefull havsdemon. I havets mörkaste djup mötte Oisin demonen i en fruktansvärd kamp, men hans skarpa svärd svek honom inte och snart var monstret dött och damen befriad.

Oisin stannade på den förtrollade ön med sin älskade i 300 år, men hemlängtan gnagde honom hela tiden. Till slut berättade han för Niahm om sin lust att återse sitt eget land. Hon gav honom sin magiska häst som kunde rida över vågorna, men varnade honom för att beträda marken i människornas land. När Oisin kom till Irland kände han knappt igen sig. Mycket hade hänt efter tre århundraden. Flera krig hade ägt rum, Irland hade blivit kristet och folket tycktes ha krympt i storlek.

Oisin fick syn på ett par magra bönder som slet med att knuffa bort en stor stenbumling från sin åker. Han tyckte synd om dem och lutade sig framåt och grep tag i stenen för att lyfta bort den. Men då han tog i, tog han spjärn i byglarna så de brast och han föll till marken. Genast hann alla åren ifatt honom, rynkor skrynklade hans ansikte, blindheten täckte hans ögon och ryggen kroknade. Den fantastiska hästen försvann också och återvände till Tir Nan Og.

Irlands nationalhelgon St Patric fann så småningom den blinde gamle gubben och tog hand om honom. Helgonet försökte förgäves omvända den hedne Oisin till kristendomen, men den gamle krigaren vägrade. Han kunde omöjligen föreställa sig ett himmelrike där man inte fick supa, slåss och jaga efter fruntimmer.