Berätta

Skriven av Serafina Malmström, 14 år från Vendelsö.

"Tänker du bara lämna mig i sticket eller?" fräste Ricki åt mig. Jag tog ett djupt andetag och bakade tillbaka. Ricki slängde med sitt blonda hår.
"Nå? Tänker du? Vi är bästa vänner, Kaley. Tänker du bara lämna mig?" Hon stirrade på mig med sina ursinniga blå ögon. Vreden brann i hennes blick. Jag stod tyst kvar, väntade. På flera minuter sa ingen ett ord.
"Svikare", sa hon tillslut. Hon svepte kyligt förbi mig, som om jag bara var en av de mobbade ettorna. Orden brände fast i mig.
"Ricki", ropade jag, men hon låtsades inte höra.
"Ricki!" skrek jag, så högt att fåglarna flög ur sina träd. Hon stannade och vände sig om.
Jag gick fram till henne, långsamt. Mitt mod var inte större än en myras, men just nu var det bara vreden som kontrollerade mig.
"Tror du jag vill lämna dig? Vem fan tror du jag är?!" Vreden brann i mig, och jag fylldes av ett stort välbehag helt plötsligt. Ricki stirrade på mig, försökte komma på något att säga. Hennes underläpp darrade, det var ett tydligt tecken på att hennes mask höll på att brista. Rickis ansikte var som hugget i sten, och helt plötsligt blev stenen levande. Hon brast ut i gråt.
"Nej. Nej. Nej", grät hon.
"Tror du att jag är en sån idiot?" Jag ler och kramar om henne.
"Men hur ska du berätta det för Lia då? Och vad ska Brad säga?" Jag suckar.
"Det får bli en annan dag."

Lias vackra ansikte blir plågat när jag berättar för henne. Hon börjar gråta, och finner inga ord för vad hon känner. Brad är tyst. Han kramar mig bara, kysser mig på munnen och säger att ha älskar mig. Jag trodde inte det skulle vara så lätt.

Men uppbrott och flytter är inte lätta. Tvingas att bryta om, från allt som varit bekant till allt det okända. Men jag ska klara det